fördrif. Hans hus hade blifvit välsignadt med
tre söner, hvilka sörjde vid hans graf; men de
två äldste voro svaga och sjukliga; de öfver-
lefde honom ej lärge och dogo, den ene ett
par månader efter den andre. Den tredje tyck-
tes vara skapad af annat stoft och hafva annan
kroppsförfattning, än hans bröder. Han blef
arfvinge till Laughtons gamla arfvegods, och
det syntes som om han skulle komma att länge
besitta det.
Det är Vernons enka, som nu ensam vandrar
på den ståtliga terassen, ännu sorgsen, ty hon
älskade ömt sin ungdoms utvalde och hon sak-
nar ännu sina i grafven nedstigna barn: från
den dag, då Vernon dog, bar hon sorgen i dju-
pet af sitt hjerta, och de sorger, som derelter
kommo, bröto ännu mera det redan brickta
röret; — ännu djupt bedröfvad, bar hon dock
sitt öda med undergivenhet för Försynens vilja.
En son återstår; hon är ännu fästad vid jorden
genom moderskärlekens oroliga förhoppningar
och heliga farhågor. Fastän denne son är långt
boria och under skämt eller allvar, under nö-
jen eller mödor, går sitt öde såsom menniska
till mötes, är hon mindre ensam på sin ensliga
stig, än det synes. När följes icke modren al
sonens bild? Fastän hon lefver skild ifrån
verlden, och dess glädje ej mera lockar henne,
äro dock hennes tankar fästade dervid. På
detta afstind låter verldens sorl för henne som
musik. I inbillningen blandar hon sig ännu
med hopen och följer en, som i hennes ögor
öfverträffar alla andra. Ehuru bon aldrig v
rit stolt öfver sig sjelf, är hon det nu öfver er
annan, och moderskärlekens sköna villa gö!
ynglingens små triumfer till lysande trofeer.
1, den gammalmodiga småstaden fortgå affi
rerna oafbrutet; ännu strömmar folk ut och ir
genom bankens dörrar, på bufvuddagen i vec
kan; men namnen öfver porten äro till en de
förändede. Den yngre delägaren arbetar e