mig som er son. Tiden är nu, som ni vet, inne att fullborda ert löfte.n — Och jag skall hålla det, var säker dervm. Men först måste du uträlla en sak, — en mission — din första beskickning, Gabriel. Jag lyssnar till era ord, sir. Jag har ett meddelande al högsta vigt, — äfven för det allmänna — att kommunicera franska regeringens hemliga agent i London. Vi äro i begrepp alt göra cn landstigning i England. Vi korrespondera med vissa personer i London, på hvilkas biträde vi kunna räkna. En äldre man kan bli misstänkt och efterspanad — märk mina ord, efterspanad. Du, som är bara en ung gosse, som har ett engelskt namn och talar detta språk, blir säkraste bud-. bäraren. Bonaparte gillar mitt val. Vid din återkomst bar jag hans tillåtelse att presentera dig. Han älskar det uppväxande slägtet. Om ett par dagar måste du vara färdig att anträda resan.) Oaktadt fadrens lugna ton, hade sonsn, i följd af fruktans och sjelfbevareisens instinkt, gilvit akt på hvarje ton, hvarje blick af honom, och han hade sedan länge gjort sig så väl bekant med ett hjerta hvars trolöshet städse var i verksamhet, att han snart upptäckte, att någon emot hans intressen fiendtlig plan lurade under detta förslag. Han gjorde dock ingen invändning, och synbart nöjd med hans lydaktighet lät fadren honom aflägsna sig. Så fort Gabriel bhucnit ned på gatan, gick hån direkte till madame Bellangers hus. Hotellet hade blifvit inköpt i hennes namn, hvarföre hon fortfor att bebo det, liksom förut. Sedan hennes mans död hade han undvikit detta bus, som förut varit honom så kärt; och äfven nu bleknade hån och drog djupt efter andan, då han vandrade förbi portvaktarens rum och steg uppför de höga trapporna. Han var icke okunnig om radrens ofta förnyade: och långvariga besök i detta hus; och, utan att bestämdt kunna gissa till Oliviers af sigter, var han dock, i följd af sin naturliga och förvärfvade slughet. böjd att anse dem på ett eller annat sätt bafva aseende på den rika