förlänar tragediens monologer deras djupa, ska kande intresse. I det förfärliga, hemlighelsfulla djupet af hans själ, liksom på havets bot ten, rörde s:g blott fasansfulla, vilda, kallblo. diga, glupska vidunder; men Olivier neddök aldrig i dessa djup. Han befann sig aldrig ansigle mot ansigte med sin inre menniska; bans yltre och inre lif tycktes vara tvenne skiljde individualiteter, liksom 1 vissa komplicerade stater samhällsmachinen genomgår otaliga hvar! af brott och fasa, ehvad än styrelsen, som är statens representant, må taga sig till, ehuru styrelsen, enligt historiens skeva domslut, gäller för staten. Vid denna tid hade Olivier Dalibards sätt att bemöta sin son mycket förändrat sig; det var icke mor samma likgiltighet, han visat honom i England: han behandlade honom nu vänligt, ömt, ja, nästan smekande; hvaremot Gabriel å sin sida, i följd deraf att han var i besittning af någon hemlighet, som gaf honom välde öfver sin far, antog en vårdslösare och sjelfständigare ton, ofta på flera dagar aflägsnade sig ifrån hemmet, deltog i utsväfvande nöjen, tillsammans med unga rumlare, äldre än han sjelf, med hvilka han formerat bekantskap; slösade med penningar, och nedsjönk tidigt i iden ström af lastbara nöjva, som vältrar sig genom Paris gatsmuts. En morgon, då Dalibard återkom ifrån ett besök hos madame Bellanger, fann han Gabriel ensam i salongen, betraktande sitt vackra ansigte och sin granna drägt i en spegel, samt slätande sitt hår, hvilket han bar långt och nedhängande, liksom man ser på Rafaöls porträtter. Dalibards läpp kröktes vid åsynen af gossens sprättaktighet, ehuru han sjelf hade ingifvit honom denna smak, 1 enlighet med sin princip: för att kunna beherrska en menniska, måste msn hos henne utfinna en svaghet eller ock ingilva henne en sådan; — men hånlöjet förbyttes i ett småleende. ;Tycker du om dig, joli gargon? sade han med svårmodig skämtsamhet. Åtminstone hoppas jag, att ni icke skall skämmas för mig, då ni formligen legitimerar