tillväxa, och denna stigande flod af kraftfull fattig dom — månne den icke en gång kan bryta alla sina dammar och öfversvämma fältet med ödeläggelse! Skall icke en gång, när antalet af de arflösa vordna vid delningen af lifvets glädje, öfverstigit de sorglösa njutandes, förtviflan och hatet träda i stället för den fordna ödmjukheten i tiggarens blick, och en fiendtlig makt, af oss sjelfva tilldanad, uppväxa till samhällets förderf i dess eget sköte. Hvad är då att göra? — Jo, att blifva litet mera kristna: att litet mera närma kärleken och omsorgen för nödlidande bröders väl, den vi hafva för oss sjelfva: att iakttaga hvarje sig erbjudande tillfälle och medel, att vinna de fattiges förtroende och återknyta det brustna bandet emellan rik och fattig: att småningom bortrensa de tistlar och törnen, som den sjelfviska egennyttans ande utsått på vägen mellan den förmögnares port och tiggarens hydda. Kunna vi sålunda lyckas att väcka hos dem tacksamhetens och kärlekens milda känslor, så hafva vi visserligen ingenting af dem att frukta. Så skall den olycklige, som nöden och förskjutenheten skulle hafva gjort till tjuf, i stället vakta cedert visthus, och den som menniskohatet snart gjort till mordbrännare, skall nu i stället skynda till gårdens räddning i olyckans timma. Ett steg, och det första verksamma jag sett tagas till detta sköna mål, är det förslag en bland fäderneslandets mest nitiska menniskovänner för en af hufyuästadens församlingar framlagt uti den lilla skrift jag nu öfvyerlemnar eder — icke för att bortlägga och glömma, utan för att läsa och moget begrunda, för att kunna öfver ämnet afgifva edert väl öfverlagda betänkande, då jag snart kommer att föredraga det inför församlingen. Jag vill här för eder i korthet göra en framställning af detta förslag med de förändringar, enligt min uppfattning deraf, som tid och omständigheter bland oss göra nödvändiga. När i en rik eller välbehållen mans hus, en son (eller dotter) är född till verlden, och de glada föräldrarne tacka Gud för denna lycka och thy åtföljande framtids förhoppningar; och vid samma tid eller förut en son spörjes hafva blifvit född i armodets boning under mindre ljusa framtids utsigter, — säger den lyckligare husfadren till sin själasörjare, som kommer till hans barns upptagande i församlingens sköte: Vi hafva beslutat att, till tack samhet för himmelns nåd, kalla min fattig: grannes son till vår sons skyddsbroder: må barnn trifvas, växa upp och Il ka tillsammans — alltid filler någon bit bröd på d t fattiga barnits lott, och dermed rikare välsignelse öfver värt lus. — Derefter inskrifver presten skyddsbrödernes namn i en dertill bestämd församlingens bok. När barnen vuxit upp och slutligen komma i nattvardsskolan, förnyas äfven detta menniskokärlekens första förbund, och presten erinrar dem derom, när han talar för dem om den kärleksrike Frälsarens bud: Alskens inbördes. Härefter skiljas de ungas vägar. Den fattige går att söka bröd i andras hus såsom tjenare. Men det kan väl hända, att den rikare vännen med tiden disponerar ett torp eller jordlägenhet. Barndomsminnet dör sällan: den fattige skyddsbrodren kan blifva en trogen arbetare — ja ett stöd för den förmögnares hus. Antagandet utaf skyddssyskon sker visserligen bäst i den högtidliga stund, då de lyckliga föräldrarne äro ännu rörda af Försynens nåd efter modrens öfverståndna lidanden och lifsfara, och må således helst ske vid den förstföddes döpelsehögtid. Att ett hushåll antager flera än ett skyddsbarn, må ej yrkas, men bero af eget pröfvande. Jag vill här göra ett tillägg: öppna en ny utsigt öfver det vackra förslaget. Ett fostersyskon dör — lere barn i den förmögnes hus hafva ej slutit detta menniskokärlekens band; men önska det, Vid beredelsen till Herrans Hel. Nattvard har jag ofta funnit, att den nyväckta religiösa känslan gifver behof af vänskap, och barnen välja sig merendels då af kamraterna en förtrogen. Här anvisas läraren af sjelfva sakens natur, att hans pligt är att begagna detta behof, och leda den förmögnareynglingens val af en skyddsbroder, eller om det är en flicka, en skyddssyster. Det behöfves blott, att det unga hjertat får smak på, huru ljuft det är gå i den store menniskovännens Jesu spår, att öfva godhet och barmhertighet, för att vinna det för alltid för mensklighetens sak. Mycket kan och skail utan tvifvel blifva invändt mot detta förslag; — men det är likväl ett steg — och blir aldrig det första taget, huru då hinna målet? Man förebrår, icke utan grond, den nya tiden: egennyttans och sjelfkärlekens jagande efter njutningar. Skall derföre den härliga samhällsbyggnad, som den nya tidens mägtiga anda för fortskridandets vänner utkastat, vinna fasthet och bestånd, så måste arbetarne vara betänkta på ett bättre sammanbindningsmedel, som allena erhålles genom uppoffringar och verkliggjord menniskokärlek, som borttager den fattiges misstroende till den rika och med ett vänskapens och tacksamhetens band förenar de olika lottade samhällsklasserna.