Article Image
och misstänker Olivier Dalibard; och Chouanen har en arm af jern och ctt hjerta, stålsatt mot all barmbertighetskänsla. O, huru den bleke lärde törstade efter Chouanens blod! Med hvilken outtröttlig ihärdighet, med hvilken slipad uppfinningsgåfva han släppte alla polisens spårhundar lösa eiter denne ende man! Så besynnerligt, att hans ifver dock förfelat sitt mål! En hämnare lefde; och Olivier Dalibard bäfvade ör sin egen skugga på väggen. Men han fortfor, icke desto mindre att stämpla och intrigera — ja, denna sysselsättning blef konom nödvändigare, än någonsin, för att derigenom kunna undfly. sig sjelf, TImedlertid sökte han alt fatta mod, då han erinrade sig, att Chouanenr hade svurit (och ban visste, att Bretagnaren håller sin ed helig), att han icke skulle :atta mordvapnet, med mindre ban ägde klara bevis på förräderi; — sådana bevis lunnos blott i Dalibards pulpet och i Fouchåes arkiver. Åh, han kunde anse sig säker! Och, när han midt i djupa natten for upp ur sina fasaväckande drömmar, hviskade bans modigare hustru till honom med fasta, skoningslösa läppar: Olivier Dalibard, du truktar de lefvande; fruktar du aldrig de döda? Du jagas i dina drömmar af ett spöke; antar detta aldrig din multnande slägtings hotande skepnad? Då svarar Dalibard, ty med all sin feghet är han dock filosof: Il ny å que les morls, qui ne reviennent pas. Vi romanförfattare hava den egna beqvämliga rättigheten alt genom hvad man kallar monologer, framställa det inre hos de personer, vi vilja skildra; och detta är, snart s gdt, en författares mästerstycke, så framt monologen verkligen afspeglar hvad som föregår i menniskobjertats dunkla och djupa veck! Men detta privilegium få vi sällan begagna oss af, i fråga om Olivier Dalibard; ty han umgicks sällan med sig sjelf; vil fo:tgick beständigt, liksom ödets framrullande hjul, ett slags inre öfverläggning hos honom; men den hade blifvit ett slags mekanisk operation, hvilken sällan stördes af denna tankens medvetenhet, al sina strider emellan tvifvel och fruktan, samvetsqval och brott, hviiken

22 januari 1847, sida 3

Thumbnail