och misstänker Olivier Dalibard; och Chouanen
har en arm af jern och ctt hjerta, stålsatt mot
all barmbertighetskänsla. O, huru den bleke
lärde törstade efter Chouanens blod! Med hvil-
ken outtröttlig ihärdighet, med hvilken slipad
uppfinningsgåfva han släppte alla polisens spår-
hundar lösa eiter denne ende man! Så be-
synnerligt, att hans ifver dock förfelat sitt mål!
En hämnare lefde; och Olivier Dalibard bäf-
vade ör sin egen skugga på väggen. Men han
fortfor, icke desto mindre att stämpla och
intrigera — ja, denna sysselsättning blef konom
nödvändigare, än någonsin, för att derigenom
kunna undfly. sig sjelf,
TImedlertid sökte han alt fatta mod, då han
erinrade sig, att Chouanenr hade svurit (och ban
visste, att Bretagnaren håller sin ed helig), att
han icke skulle :atta mordvapnet, med mindre
ban ägde klara bevis på förräderi; — sådana
bevis lunnos blott i Dalibards pulpet och i
Fouchåes arkiver. Åh, han kunde anse sig sä-
ker! Och, när han midt i djupa natten for
upp ur sina fasaväckande drömmar, hviskade
bans modigare hustru till honom med fasta,
skoningslösa läppar: Olivier Dalibard, du truk-
tar de lefvande; fruktar du aldrig de döda?
Du jagas i dina drömmar af ett spöke; antar
detta aldrig din multnande slägtings hotande
skepnad? Då svarar Dalibard, ty med all sin
feghet är han dock filosof: Il ny å que les
morls, qui ne reviennent pas.
Vi romanförfattare hava den egna beqväm-
liga rättigheten alt genom hvad man kallar
monologer, framställa det inre hos de per-
soner, vi vilja skildra; och detta är, snart s gdt,
en författares mästerstycke, så framt monologen
verkligen afspeglar hvad som föregår i mennisko-
bjertats dunkla och djupa veck! Men detta
privilegium få vi sällan begagna oss af, i fråga
om Olivier Dalibard; ty han umgicks sällan med
sig sjelf; vil fo:tgick beständigt, liksom ödets
framrullande hjul, ett slags inre öfverläggning
hos honom; men den hade blifvit ett slags me-
kanisk operation, hvilken sällan stördes af denna
tankens medvetenhet, al sina strider emellan tvif-
vel och fruktan, samvetsqval och brott, hviiken