OM SKYDDS-SYSKONFÖRBUNDET. Gif af ditt ljus, i fall du något har: Ju mer du ger, dess mera har du qvar. Ditt hjerta gif, en skatt som aldrig tryter: Det vexer till, ju mera du det bryter. THOMANDER. Ö:ver ett år har förflutit sedan stiftaren af denna kärleksrika id framställde densamma inför allmänheten såsom v,ett bidrag till förslagen att afhjelpa pauperismen och realisera det kristliga samhällets ide i framtiden. Det torde derföre vara i sin ordning alt åt dm, som nitälska för sakens utveckling och framgång, meddela en öjversigt a! de vackra resultater, som redan deraf vunnits och som, i betraktande af ideens nyhet och ovanligbet, nästan öfverträffa den väntan man vigat göra sig. Om ock å minga ryggat tillbaka för de svårigbeter, hvilka vid förstå påseendet tyckas förknippade med utförandet af ett förslag, att antaga sig vården om en mindre lyckligt lottad medmenniska såsom en fortfarande förbindelse, och af misströstan om dess verkställbarhet icke velat sluta sig till förbundet, så utgör det dock en tröst atl nästan ingen finnes, som icke skänkt grundideen ett obelingadt bilall. Minga hafva dessutom med lifvad hig och kraftig hand genast omfattat och efter bästa förmåga sökt att realisera densamma. Presterskapet, som är satt till föresyn uti och befordrare utaf allt godt i verlden, tyckes vara de närmaste och snart sagt sj.lf.krifna förfiktarne af denna angelägenhet. Ideen har ock lyckats åt sig vinna nigra utmärkta anbängare inom det andeliga ståndet, och vi gå att, såsom ett det vackraste uppslag, börja vår redogörelse med den varma och intagande uppmaning, hvarmed en upplyst försoningslärans apostel framställer skydds-syskon-ideen till sina församlingsboars behjertande: Jag har kallat eder i dag, för att fästa eder uppmärksamhet på förhållanden i vårt samhälle, som mer och mer väcka farhågor för en orolig och stormfull framtid. J sen, mine vänner! dagligen för edra; dörrar dessa hopar af bleka menniskor, som dels ge-! nom liderlighet och således sjelfskapadt lidande, dels genom verkelig oförskyllad nöd kringdrifvas vid tig-. garstafven. Dessa utgöras mest af handtverksfolk, som blifvit utan arbete, och af statkarlar, som af) husbonden blifvit utkastade, sedan barnaskaran blifvit för stor att framfödas af fädrens arbetsförmåga. Huru ofta se vi icke hela hushåll, fadren och modren med hvar sitt barn på armen, emedan de spädas barnfötter icke uthärda ännu den hårda tiggarstigen, och omkring föräldrarne de större. Fadren börjar med att bedja om tjenst; men med ton och blick af hopplöshet, väl vetande att den i trasorna! illa skylda barnskaran är en dålig orlofssedel, fastän den skrifna på papperet innehåller både nyktor het, Nit och redlig vandel. Må vi icke öka de kortsyntes och hjertlösas antal, som anklaga den nya tidens lagstiftning för detta onda, emedan den icke kunnat vara nog hård och orättvis, att neka den fattiga arbetaren äktenskapets tröst, qvinnans hjelp och deltagande i hans! öden. Skulle lagstiftningen, med sin stränghet och inskränkning af frihet, vändas mot någon sida, synes billigast, att den riktades mot den rika jordr garens, som af snikenhet slog under eget bruk denj torfva, å hvilken, under namn af jordtorp, fordom lefde ett välbehållet hushåll. Men detta ämne fordrar att af en kunnigare hand genomföras; mig åligger blott i dag att leda eder uppmärksamhet på! det mer och mer varnande förhållandet, att det icke! nu är som förr, blott gamla, krymplingar och fader-! lösa barn, som vandra med tiggarstafven; utan äfven friska, arbetsföra, medelålders menniskor, i brist på arbetsförtjenst. Fosterlandsvännen ser med oro detta onda med en förskräckande hastighet i landet