OM SKYDDS-SYSKONFÖRBUNDET.
Gif af ditt ljus, i fall du något har:
Ju mer du ger, dess mera har du qvar.
Ditt hjerta gif, en skatt som aldrig tryter:
Det vexer till, ju mera du det bryter.
THOMANDER.
Ö:ver ett år har förflutit sedan stiftaren af
denna kärleksrika id framställde densamma in-
för allmänheten såsom v,ett bidrag till förslagen
att afhjelpa pauperismen och realisera det krist-
liga samhällets ide i framtiden. Det torde der-
före vara i sin ordning alt åt dm, som nitäl-
ska för sakens utveckling och framgång, med-
dela en öjversigt a! de vackra resultater, som
redan deraf vunnits och som, i betraktande af
ideens nyhet och ovanligbet, nästan öfverträffa
den väntan man vigat göra sig.
Om ock å minga ryggat tillbaka för de svå-
rigbeter, hvilka vid förstå påseendet tyckas för-
knippade med utförandet af ett förslag, att an-
taga sig vården om en mindre lyckligt lottad
medmenniska såsom en fortfarande förbindelse,
och af misströstan om dess verkställbarhet icke
velat sluta sig till förbundet, så utgör det dock
en tröst atl nästan ingen finnes, som icke skänkt
grundideen ett obelingadt bilall. Minga hafva
dessutom med lifvad hig och kraftig hand ge-
nast omfattat och efter bästa förmåga sökt att
realisera densamma.
Presterskapet, som är satt till föresyn uti
och befordrare utaf allt godt i verlden, tyckes
vara de närmaste och snart sagt sj.lf.krifna
förfiktarne af denna angelägenhet. Ideen har
ock lyckats åt sig vinna nigra utmärkta anbän-
gare inom det andeliga ståndet, och vi gå att,
såsom ett det vackraste uppslag, börja vår re-
dogörelse med den varma och intagande upp-
maning, hvarmed en upplyst försoningslärans
apostel framställer skydds-syskon-ideen till sina
församlingsboars behjertande:
Jag har kallat eder i dag, för att fästa eder upp-
märksamhet på förhållanden i vårt samhälle, som
mer och mer väcka farhågor för en orolig och storm-
full framtid. J sen, mine vänner! dagligen för edra;
dörrar dessa hopar af bleka menniskor, som dels ge-!
nom liderlighet och således sjelfskapadt lidande, dels
genom verkelig oförskyllad nöd kringdrifvas vid tig-.
garstafven. Dessa utgöras mest af handtverksfolk,
som blifvit utan arbete, och af statkarlar, som af)
husbonden blifvit utkastade, sedan barnaskaran blif-
vit för stor att framfödas af fädrens arbetsförmåga.
Huru ofta se vi icke hela hushåll, fadren och mo-
dren med hvar sitt barn på armen, emedan de spä-
das barnfötter icke uthärda ännu den hårda tiggar-
stigen, och omkring föräldrarne de större. Fadren
börjar med att bedja om tjenst; men med ton och
blick af hopplöshet, väl vetande att den i trasorna!
illa skylda barnskaran är en dålig orlofssedel, fastän
den skrifna på papperet innehåller både nyktor het,
Nit och redlig vandel.
Må vi icke öka de kortsyntes och hjertlösas an-
tal, som anklaga den nya tidens lagstiftning för
detta onda, emedan den icke kunnat vara nog hård
och orättvis, att neka den fattiga arbetaren äkten-
skapets tröst, qvinnans hjelp och deltagande i hans!
öden. Skulle lagstiftningen, med sin stränghet och
inskränkning af frihet, vändas mot någon sida, sy-
nes billigast, att den riktades mot den rika jordr
garens, som af snikenhet slog under eget bruk denj
torfva, å hvilken, under namn af jordtorp, fordom
lefde ett välbehållet hushåll. Men detta ämne for-
drar att af en kunnigare hand genomföras; mig å-
ligger blott i dag att leda eder uppmärksamhet på!
det mer och mer varnande förhållandet, att det icke!
nu är som förr, blott gamla, krymplingar och fader-!
lösa barn, som vandra med tiggarstafven; utan äf-
ven friska, arbetsföra, medelålders menniskor, i brist
på arbetsförtjenst. Fosterlandsvännen ser med oro
detta onda med en förskräckande hastighet i landet