tecken varit olycksbådande; men den nya lagen
var bestämd, och massan af Bellangers egen-;
dom kunde icke afhändas hans närmaste släg-
ting. Och var icke Dalibard den närmaste?
Dessa förhoppningar och spekulationer för-
mådde dock icke helt och hållet upptaga Da-
libards oroliga, kraitfulla, om ock missledda:
förstånd. Tåligt och slugt fullföljde han sitt
förnämsta politiska. syftemål — upptäckandet:
af den fruktansvärda och invecklade samman-:
svärjning emot förste konsuln, hvilken slulades
med Pichegrus, hertigens af Enghien, och La
Vendåes vilseledda, men lysande hjeltes, Gorge
Cadoudals, tragiska död. Midt ibland dessa
mörka planer till vinnande af rikedom och po-
tisk betydenhet, lemne vi för en stund Oli-
vier Dalibards hemska, svarta själ.
Tiden har skridit framåt, och våren andas
öfver jorden; sädeskornen, som legat gömda i
dess sköte, skjuta upp och blomma; men men-
niskans bröst har ingen känning a! årstidernas
vexling. Vinter och sommar, höst och vår,
beständigt utså hennes tankar gerningarnes
säde; och dag efter dag bergar ödet in sina
skördar.
Glädjsklockorna ljuda klara i Laughtonslun-
dar — en arfvinge är född till St. Johns gamla
namn och vackra egendom! Och, såsom van-
ligt. är det närvarande slägtet redo att mun-
tert välkomna det slägte, som skall efterträda
och ersätta det — som skall sänka det ned i
grafven och frånrycka det verldens kära gods
och guld. Klockringningen för den nyfödde är
ett varningsljud, en. erinran om begrafnings-
klockan; den väcker matken i jorden, och
hvarje framskridande år, som barnet vexer till
och blomstrar, förer föräldrarne närmare till
likmatkarnes fest. Dock, hvem kan förutsäga,
att barnet skall blifva arfvinsen? — hvem kan
försäkra, att döden icke s: ter jemte amman
vid vaggan? Kan väl modershanden mäta
Parcens tråd, ell:r fadersögat genom det töc-
ken, som böljer morgondagen, upptäcka en
skyrat af den obarmhertiga saxen?