med nymen Galathea. Ämnet hade förut blif-
vit behandladt af Salvator, hvars snille fann alla
sina mest omtyckta elementer i landskapets
vilda klippor, fantastiskt vresiga träd och bru-
sande vattenfall — i den förälskade Polyfems
obäkl:ga fulhet — i nymfens behag, ljufhet och
omedvetnr, behagligt vårdslösa stälining, då hon
lätar sina ännu efter badet drypande hårflätor.
Målaren hade på en större duk — ty Salvators
nåln ng, åtminstone den vi sctt, är en bland
le små utkesten al denne store, artistiske ska-
vare af det romantiska och groteska — öfver-
lyttat miöstarens ämne: men Jandskapet och
ällen lade han mindre fästat sig vid, för att
koncentrera hela sin konst i nymfens figur.
Mälaren var väl endast en medelålders man,
men han såg redan gammal ut. Hans hår, e-
buru Jångt, Var grått och tunt; anggtet pussigt,
cn synbar följd af ömåttlighet: handen darrade
mycket, fastän, af vana vid alt föra penseln,
intet spår deraf syntes s på hans arbete.
Nära intill stod en gosse, som med krita be-
handlade samma ämne, och dervid ådagalade
en derf och fri hand. Han utförde sitt ut-
kast till Galathea och Polyfem på vägsen, hvil-
ken endast var bvitlimmad och redan rut be-
täckt med mångfaldiga utkast af mäst oron eller
ärjungarna: karikaturer och halfgudar. vänder
och fötter, torser, missfoster och Venu bilder,
hvilka råa skapelser, allesamman stympade, kon-
trasterande oc h blandade om hvarandra, gåfvo
en cynisk, gäckande, oordentlig karakter åt den-
na Konstens helgedom. Man skulle trott sig
vara i en anatomisal. Gossens utkast harmo-
nicrade bättr2 med väggarna i ateliern. än mä