Allena! — Detta ord upprepade TIueretia
den dagen mer än en gång för sig sjelf — al-
lena! Men hvilken bana hade hon att beträda
— hon, också, allena!
Stundom under djup sorg längtar vår natur
efter eggelser. Så hava många män blifvit
spelare, så hafva till och med qvinnor förfallit
till fyllerilasten; ja, denna längtan verkade äf-
ven på den vise skaldens stilla lugn och him-
melska sinne. Göthe sörjer ej, då sonen dör:
— han begrafver sig i elt studium, hyaråt han
förut icke egnat sig, Men i lifvets stora strid,
i verklighetens hvirfvel, finner det slagea hjer-
tat allt detta — spel, rus och studier.
Vi stanna här. Länge nog hefva vi salt lä-
sarens tålamod på prof genom denna utveck-
ling ef de förhållanden, som ligga till grund
för vår berättelse — en utveckling, som lem-
nar så många anledningar till betraktelse, och
hvartill vi småningom blifvit ledda genom ett
hemskt och fängslande intresse, hvilket ökades
allt mer och mer, ju längre vi forigingo i våra
forskningar rörande de tidigare lenadsförhållan-
den, som tillhörde en mans historia, hvilken af
ödet var bestämd alt bortkasta en icke vanlig
förmåga på ett icke vanligt brott.
Besvärjn ngen är slutad — trollkret:en upp-
dragen — den af sig sjelf vägledde hunskaps-
sökaren har funnit en ond, i stället för en god.
ande,
I FÖRSONING EMELLAN FADER OCH SON.
Vi öfverhoppe en tidrymd af några månader
En målare stod vid sin staflett, med sin lef
vande modell framför sig, Man var sysselsat