LUCRETIA
AF
SIR EDWARD LYTTON BULWER.)
Emottagandet af detta bref kunde knappt
öka den djupa sorg, som hi ade det innersta
af Lucretias bjerta; men de: -nintetgjorde hen-
nes för.ök alt med ärelystn: :-us tillhjelp skmgra
denna sorg, och skärpte sålunda den hemska för-
tviflan, hvarmed hon motsåg framtiden. L ksom
en insekt i myriejonets försålliga håla, insåg
hon, att hon ej kunde arbeia sig uppför sidor-
na af den grop, i hvilken hon fallit — sanden
rasade undan för hvar e steg. Men hennes för-
tviflan var ej åtföljd af vekhet — molnet upp-
löste sig ej i regn; — det förblef stående öf-
ver horisonten, och dess svarta vägg upplystes
blott af de lågor, det närde i sitt sköle. IHen-
nes redan förut så förbittrade bjerta fick nu
ett styng, som gjorde henne till rof för em oO-
lidlig blygsel, vrede och förödmjukelse. Från
det fordna hem, som äfven för framtiden skulle
blifvit hennes, och der hon, såsom erkänd arf-
tagerska, smålesnde nedblickat på den ruinerade
Vernon, var hon nu, såsom ovärdig och beflic.
kad, förvisad al den, som hade utträngt henne.
Ehuru Vernon, af omisskännlig grannlagenhet,
icke med uttryckliga ord hade nämnt, att han
sett brefvet till Mainwaring, röjdes detta likväl
på ett indirekt sätt af hans kallsinniga och
formliga ton, hvilken, oaktadt hans förbehåll-
samhet, förrådde det intryck, nämnde bref hade
gjort på honom. Det fanns således en man,
) Se Aftonbl. J4 1—143,