och Brist på verklig kraft, så inses lätt, att hel:
dess väsende är negatift, dess ställning inkonstan
och dess grundsatser utan bestämning och sjelfmed
veten tendens.
Det första slaget af denna Juste-Milicu är den
som saknar mod att förklara sig, för hyad den in
ser vara rätt och sannt i tidens fordringar på re
former. Hun eger en på djup insigt baserad öfver
tygelse om nödvändigheten af förändringar i rådande
samhätlsformer — hon eger den renaste vilja att be
fordra och vidtaga dessa förbättringar, men frukta
att beträda den nya banan, hyvans slut gömmer sig
i dunklet af en oviss framtid — fruktar att förlore
på ett vågadt försök hvad bon eger och är feg oct
rädd, att kasta sig i striden för idterna och mi
iderna. Hon saknar mod at uppträda till kam
i , skyddad ilegier och
ördornar, att våga striden för sanning och rätt oc
våga falla för sin idd, sin tankes mål och sin
syggar tillbaks
arhete, strid och oro, är det enda, som
akahålla en annars vis och välmenande re-
gering, eller ett parti, från do kroftig
och beslutsamma handlingar, som saken fordrar. Er
dylik regering är lam och sva
Det andra slaget af Juste
li-
P visser
gen ej och kraft för afg ej
god och lig vilja för sanut och rätt, 1 gå
och förmåga att bedöma det verkligen nöt ga
och förnuftiga i oppositionens anspråk, i folkets rop
och tidens fordringar. — En sådan regering är en-
vis och olycksaligt envis. — Liksom barnet i mör!
ret, då det ej kan se föremålen, men hvars fantasi
skapar och gestaltar för dess föreställning monstruösa
bilder af förfärliga formationer och således nmer
sig sjelf med sina egna fantasier, så ser en dylik
regering faror i allt, hvars väsende den ej kan ge-
nomtränga och bedöma, skrämmer sig genom den
fruktan, som okunnigheten och enfaiden alltid hy-
ser till allt, som den ej förstår och känner. Denna
regering är den sämsta, ty den är alltid hemfallen
åt andras bedrägliga ledning. God, faderlig och
välmenande är denna regering, men den förstår ej
sitt folks verkliga väl, den begriper ej dess behof
och handlar i sin välmening mot folkets sanna in-
tressen. —
Det tredie slaget af Juste-Milieu är den, som väl
eger allvarlig vilja för sitt folks sanna väl och för-
ädling, som klart och lefvande inser dess behof och
de reformer, som det fordrar genom oppositionen
samt äfven eazer mod att uppofira sig för folkets
lycka och väl, om vilkoret för denna folkets lycka
skulle fordra ett personligt offer af lif eller krona,
men den saknar ivålland: kraft och orubbli; it är-
dighet. som med stadiga steg går framåt utan alt
tröttna på halfva vägen, och utan att besväras af
dessa små moraliska betänkligheter, som väl äro
aktningsvärda i det enskilda lifvet. men aldrig skall
kunna tillämpas inom det stora historiska verldslif-
vet, der ioners öden och hå
än indiv Regcri
dernas ställning sins emellan och till deras h
dra tangerande rättssferer måste nödvändigt iakttaga
denna moraliska grannlagenhet att ci för
gons rätt, men då regeringen kommer i p c
tvenne generationers olika fordringar — då den står
midt i striden mellan den äldre och nyare tiden
och det yngre slägtet reser sig till allmän oppasi
tion mot det äldre — ja då det gäller striden fö
idter, för tanken och förnuftet, hv Sanning och
Rätt regeringen djupt ins.r och crkännr, då är
striden ej om individens rättigheter, utan om fol-
kets — ej om det nuvarande slägtets, utan om alla
kommande slägtens rättigheter, och då bör regerin-
gen ej vid valet af sina handlingar bindas af några
moraliska betänkligheter att förfördela den enskild-
tes rätt. Vid alla stora reformer i verldshistorien
skall alltid en generation förlora på förändrirgen —
och det är den generation, som uppvext och sam-
manvext med de gamla numera odugliga formerna.
Hade Luther låtit leda sig af dessa små betänklig-
heter för några blodiga uppträden, för ett helt stånds
totala förlust till förmögenhet och makt, så hade
aldrig hans namn blifvit välsignadt af mennisko-
slägtet, ehuru det då bief förbannadt af tusende in-
divider. Om Gustaf I varit så ytterst samvetsgrann,
då han med den känslolösa menniskans hela hård-
het, men med den verldshistoriska heroens orubb-
liga konseqvens och kraft — djupt grundad på den
lefvande insigten af sitt stora mål och på sjelfmed-
vetandet af sin kallelse, med våldsam hand grep
inom det andliga ståndets heliga rättigheter och
undanryckte detsamma allt, hvad det genom lagar
och privilegier egde skyddadt och försäkradt till
egendom och rättighet, samt med obevehlig sträng-
het tvingade den gränade ålderdomen att inskränka
de lefnadsvanor, som nu genom 70-årig lefnad blif-
vit för densamma ett lika nödvändigt behof; då
hade aldrig han blifvit Sveriges nya skaparc, cj
blifvit en verldshistorisk person — ej grundlagt Sve-
riges sjelfständighet och tillkämpat det en plats
bland Europas organiserade stater. — Nu frågas:
Betydde väl de andligas skrik på våldförde privile-
gier — deras hat och förbannelser så mycket, som
pa a a ärar nas nn eran nn a