på Oxfordgatan, mötte han helt oförmodadt en hop unga män, som väsnades och skrattade högt, spärrade gatan, sade qvickheter om de allvarsammare vandrarne och tilldrogo sig synnerlig uppmärksamhet och beundran af åtskilliga i plumagerade hattar och skarlakansfärgade peliser klädda fruntimmer; ty gatorna i London åtnjöto d n tiden en munter frihet, som med brandvakt rnes lyktor försvunnit. I den bullersammaste och högljuddaste af dessa Mohaw Kernzss ättlicgar ig.nkände den släte och ordentlige lärde sin egen älskelige käre son. Eabriel studsade icke vid fadrens ögonkast, så strängt och föraktfullt det än var, utan snarare trotsade det med en oförskämd sneglande blick. Provencalen trängde dock midt inigruppen, lade sakta sin hand på gossens axcl, och sade: — Min son, kom med mig., Gabriel såg obeslutsam ut och blickade på sina kamrater. Glada öfver utsigten till ett uppträde, skockade de sig nu omkring fader och son, med miner och åtbörder, som röjde föga lust att erkänna den faderliga myndigheten, Mine herrar,, sade Dalibard, i d:t han bleknade något litet, ty ehuru han i moraliskt hänseende var ganska beslutsam, var han dock i fysiskt afseende icke särdeles modig, ,mine herrar, jag fer bo om ursäkt — detta barn är min son! Men Konsten är hans moder, svarade en lång, mager, ung man, med långt, !jusbrunt bår, som hängde ned ifrån en nedplattad hatt. I ungdsmsåren är bårnet öfverlemnadt åt modrens vård! Har jag icke rätt?, Han vände sig härvid med en teatralisk gest rundt omkring till sina kamrater. pBravol ropade de andre och klappade händerna. Ned med alla tyranner och fäder! — hip, hip, hurra!, och det ohyggliga skrålet nära nog spräckte örhinnan på den person, i hvars öra det skallid-. Gabriely) hviskade fadren, du gör bäst, i att följa med mig, är det icke så? Tänk sjelf eterl Dermed bugade han sig djupt för det ogunstigt stämda sällskapet, gick ett stycke af