på Oxfordgatan, mötte han helt oförmodadt en
hop unga män, som väsnades och skrattade
högt, spärrade gatan, sade qvickheter om de
allvarsammare vandrarne och tilldrogo sig syn-
nerlig uppmärksamhet och beundran af åtskil-
liga i plumagerade hattar och skarlakansfärgade
peliser klädda fruntimmer; ty gatorna i Lon-
don åtnjöto d n tiden en munter frihet, som
med brandvakt rnes lyktor försvunnit. I den
bullersammaste och högljuddaste af dessa Mo-
haw Kernzss ättlicgar ig.nkände den släte och
ordentlige lärde sin egen älskelige käre son.
Eabriel studsade icke vid fadrens ögonkast, så
strängt och föraktfullt det än var, utan sna-
rare trotsade det med en oförskämd sneglande
blick.
Provencalen trängde dock midt inigruppen,
lade sakta sin hand på gossens axcl, och sade:
— Min son, kom med mig.,
Gabriel såg obeslutsam ut och blickade på
sina kamrater. Glada öfver utsigten till ett
uppträde, skockade de sig nu omkring fader
och son, med miner och åtbörder, som röjde
föga lust att erkänna den faderliga myndigheten,
Mine herrar,, sade Dalibard, i d:t han blek-
nade något litet, ty ehuru han i moraliskt hän-
seende var ganska beslutsam, var han dock i
fysiskt afseende icke särdeles modig, ,mine
herrar, jag fer bo om ursäkt — detta barn är
min son!
Men Konsten är hans moder, svarade en
lång, mager, ung man, med långt, !jusbrunt bår,
som hängde ned ifrån en nedplattad hatt. I
ungdsmsåren är bårnet öfverlemnadt åt modrens
vård! Har jag icke rätt?, Han vände sig här-
vid med en teatralisk gest rundt omkring till
sina kamrater.
pBravol ropade de andre och klappade hän-
derna.
Ned med alla tyranner och fäder! — hip,
hip, hurra!, och det ohyggliga skrålet nära nog
spräckte örhinnan på den person, i hvars öra
det skallid-.
Gabriely) hviskade fadren, du gör bäst, i
att följa med mig, är det icke så? Tänk sjelf
eterl Dermed bugade han sig djupt för det
ogunstigt stämda sällskapet, gick ett stycke af-