iferentism i de dagar, då det var upprördt i
sitt innersta af en dup ovilja mot Kielertrak-
tatens vilkor och genomträngdt af en helig en-
thusiasm för frihet och sjelfständighet, samt
lfvadt af ett fast beslut alt skydda dessa omis-
teliga tillhörigheter, huru det ock kunde gå
för örigt. Likaså litet låter det sig göra att
karakterisera riksförsamlingen, såsom bestående
a! ett ;Svenskt sinnad och ett Danskt sin-
nadt parti, eller alt förneka att den var ett
sannt uttryck af den hos folket då lefvande
andan. B gge partierna voro norsktsinnade,
och ett dansktsinnadt, parti gafs icke. För-
samlingens majoritet kan väl med något skäl
förebrås kortsynthet i politiken; men icke den
aflägsnast2 anledning finnes att draga i tvifvel
dess patriotiska, äkta norska, af frihets- och sjelf-
ständighetskänsla genomträngda sinnelag. Icke
heller går det ar, såsom förf. det gör — och
deruti är han verkligen originel — att fram-
ställa bristerna i försvaret från norska sidan
mot den inbrytande fienden, såsom grundade
i en hos nationen rådande likgiltighet för silt
öde, och såsom bevis uppå, att den omtalade
enthusiasmen för frihet och sjelfständighet var
lutter affektation, samt att den inör altaret
besvurna eden var afltagd på skämt. Att för-
svaret på flera cf de vigtigare punkter blef
fördt med en slapphet, hvilken måste förundra
hvar och en, som blott tog i betraktand2 den
anda som lifvade nationen och den norska kri-
garen i allmänhet, är on beklaglig sanning:
men orsakerna till detta fenomen äro väl be-
kante. Man hade icke blott, — såsom förf.
säger — en i antal öfverligsen, och af en
ibland Europas största fältherrar anförd armåp
emot sig; utan man hade så godt som hela
Europa och dessutom hungersnöden emot sig;
och för sig: en i antal underlägsen, på de fle-
sta och nödvändigaste hjelpmedel blottad för-
svarsstyrka, svaghet och vacklande såväl i Konun-
gens råd som i krigsrådet, och dess värre pligt-
försummelse, om icke förräderi, ifrån elt par
af de militäre chefernas sida. Att försvaret
under dessa omständigheter nödvändigt måste
blifva ofullkomligt, är något, som säger sig
sjelf; men detta kan hvarken läggas folket eller
armeen i allmänkHet till last: så mycket min-
dre, som allvaret i folke!s beslut och den in-
för altaret besvurna eden icke blef satt på
några hårda prof. Norge var icke eröfradt för
det alt fienden besatt landet på andra sidan
Glommen, och man ö vergaf sig ju icke heller
då på nåd och onåd, utan afsiutade med fien-
den en hederlig öfverenskommelse, hvilken i
det hufvudsakligaste alldeles icke bröt den om-
taita eden eller stod i strid med folkets fasta
beslut, att handhafva konstitutionen och värna
sjelfständigheten. Hvad utgång kriget hade
fått, om det blifvit fortsatt i Kielertraktalens
anda och efter dess bokstaf, kan nu icke med
bestämdhet afgöras. Möjligen skulle det, un-
er de påpekade för Norge så särdeles miss-
gynnande förhållanden, hafva slutat med lan-
dets eröfring. Men det kan icke vara under-
kastadt tvi!vel, att försvaret då hade antagit
en helt annan karakter, att striden då blifvit
likaså långvarig och blodig som den nu var
kort och mild, samt att Sverge i alla fall al-
drig skulle hafva fått gagn och glädje af den
gjorda eröfringen. Kan förf. bevisa grundlös-
heten a dessa förutsättningar, då — men också
först då — får ban någon rätt at framkomma
med de hatfulla och förnärmande insinuatio-
nerna mot norska folket och den norska ar-
måen, som pryda hans framställning på detta
ställe, och hvarpå jag endast såsom exempel
vill anföra följande yttranden af honom pag.
295: Om vi undantaga den Neapolitanska li-
berala armeens fälttåg under Pepe mot Öster-
rikarne 4824, erinra vi oss knappast något an-
nat i frihetens namn företaget krig, som haft
en hastig:re och snöpligare) utgång. Vigöra
) Jag tror icke att krigets utgång för någon af de
stridande parterna med skäl kan kallas snöpli;p;
ty det skulie hafva varit vansinnig halstarrighet,
icke ädel enthusiasm för frihet och sjelfständig-
het, om norrmännen under de dåvarande omstän-
digheterna hade vägrat att sluta fred på de till-
bjudna, hederliga vilkoren; och för Sverge kunde
krigets utgång i verkligheten aldrig blifva heder-
ligare eller förmånligare än den blef. Men man
ee