iferentism i de dagar, då det var upprördt i sitt innersta af en dup ovilja mot Kielertraktatens vilkor och genomträngdt af en helig enthusiasm för frihet och sjelfständighet, samt lfvadt af ett fast beslut alt skydda dessa omisteliga tillhörigheter, huru det ock kunde gå för örigt. Likaså litet låter det sig göra att karakterisera riksförsamlingen, såsom bestående a! ett ;Svenskt sinnad och ett Danskt sinnadt parti, eller alt förneka att den var ett sannt uttryck af den hos folket då lefvande andan. B gge partierna voro norsktsinnade, och ett dansktsinnadt, parti gafs icke. Församlingens majoritet kan väl med något skäl förebrås kortsynthet i politiken; men icke den aflägsnast2 anledning finnes att draga i tvifvel dess patriotiska, äkta norska, af frihetsoch sjelfständighetskänsla genomträngda sinnelag. Icke heller går det ar, såsom förf. det gör — och deruti är han verkligen originel — att framställa bristerna i försvaret från norska sidan mot den inbrytande fienden, såsom grundade i en hos nationen rådande likgiltighet för silt öde, och såsom bevis uppå, att den omtalade enthusiasmen för frihet och sjelfständighet var lutter affektation, samt att den inör altaret besvurna eden var afltagd på skämt. Att försvaret på flera cf de vigtigare punkter blef fördt med en slapphet, hvilken måste förundra hvar och en, som blott tog i betraktand2 den anda som lifvade nationen och den norska krigaren i allmänhet, är on beklaglig sanning: men orsakerna till detta fenomen äro väl bekante. Man hade icke blott, — såsom förf. säger — en i antal öfverligsen, och af en ibland Europas största fältherrar anförd armåp emot sig; utan man hade så godt som hela Europa och dessutom hungersnöden emot sig; och för sig: en i antal underlägsen, på de flesta och nödvändigaste hjelpmedel blottad försvarsstyrka, svaghet och vacklande såväl i Konungens råd som i krigsrådet, och dess värre pligtförsummelse, om icke förräderi, ifrån elt par af de militäre chefernas sida. Att försvaret under dessa omständigheter nödvändigt måste blifva ofullkomligt, är något, som säger sig sjelf; men detta kan hvarken läggas folket eller armeen i allmänkHet till last: så mycket mindre, som allvaret i folke!s beslut och den inför altaret besvurna eden icke blef satt på några hårda prof. Norge var icke eröfradt för det alt fienden besatt landet på andra sidan Glommen, och man ö vergaf sig ju icke heller då på nåd och onåd, utan afsiutade med fienden en hederlig öfverenskommelse, hvilken i det hufvudsakligaste alldeles icke bröt den omtaita eden eller stod i strid med folkets fasta beslut, att handhafva konstitutionen och värna sjelfständigheten. Hvad utgång kriget hade fått, om det blifvit fortsatt i Kielertraktalens anda och efter dess bokstaf, kan nu icke med bestämdhet afgöras. Möjligen skulle det, uner de påpekade för Norge så särdeles missgynnande förhållanden, hafva slutat med landets eröfring. Men det kan icke vara underkastadt tvi!vel, att försvaret då hade antagit en helt annan karakter, att striden då blifvit likaså långvarig och blodig som den nu var kort och mild, samt att Sverge i alla fall aldrig skulle hafva fått gagn och glädje af den gjorda eröfringen. Kan förf. bevisa grundlösheten a dessa förutsättningar, då — men också först då — får ban någon rätt at framkomma med de hatfulla och förnärmande insinuationerna mot norska folket och den norska armåen, som pryda hans framställning på detta ställe, och hvarpå jag endast såsom exempel vill anföra följande yttranden af honom pag. 295: Om vi undantaga den Neapolitanska liberala armeens fälttåg under Pepe mot Österrikarne 4824, erinra vi oss knappast något annat i frihetens namn företaget krig, som haft en hastig:re och snöpligare) utgång. Vigöra ) Jag tror icke att krigets utgång för någon af de stridande parterna med skäl kan kallas snöpli;p; ty det skulie hafva varit vansinnig halstarrighet, icke ädel enthusiasm för frihet och sjelfständighet, om norrmännen under de dåvarande omständigheterna hade vägrat att sluta fred på de tillbjudna, hederliga vilkoren; och för Sverge kunde krigets utgång i verkligheten aldrig blifva hederligare eller förmånligare än den blef. Men man ee