äfven Dash reste sig, afvundsjuk, och sprang —
icke särdeles fort, ty Dash var gammal — till
hans knän och slickade hans nedhängande hand.
Man prisar hundens trohet; det är en gammal
slentrian, men ingen vet hvad en hund är, utom
den, som af menniskor blifvit bedragen; han
vet alt värdera denna trohjertade uppsyn, dessa
upprigtiga smekningar, detta vänliga gnällande.
En hund är linglifvad, om han lefver tio år
— en kort bana för trohet och tillgifvenhet!...
Nu, då sir Miles kände, att han icke var öf-
vergifven — då hans blick mötte dessa fyra
kärleksfulla ögon, fästade på honom med den
sällsamma tankfullhet, hundens blickar stundom
antaga, du han ser oss bekymrade — då flög
en för en känslig man högst besynnerlig tanke
genom den gamles själ: en tanke, som bältre
in hela sidor, tolkade djupet af det plötsliga
menniskohat, som gjorde hela den omgivande
verlden svart för hans syn. När jag är död
— lydde denna t.nke — finns väl då ett enda
menskligt väsen, åt hvilket jag kan förtro vår-
den om den gamle mannens hundar?)
Så — slutom scenen!
VI.
Föl ande dag, eller snarare följande afton,
salt sir Miles S:t John framiför sin orörda kyck-
lingsstek; satt ensam, och uppfylld af en viss
undran öfver sig sjelf, i ett stort beqvämligt
rum i sitt gamla hotell, Hanover-square; —
ja, han hade flytt. — Läsare! har du smakat
behaget af att hafva flytt undan ett hem, der
trefnaden är förstörd, der misstroendet lurar
från hvarje vrå! — Förgäfves hade Dalibard
sökt aräda honom, förespeglat faror och slutligen
bedt att ålminstone få åtfölja honom. Med un-
dantag af sina hundar och sin gamla tjenare
— hvilken i sin kärleksfulla trohet var alltför
lik en hund, för att räknas bland bipederna —
ville icke sir Miles hafva med sig ett enda an-
sigte från Laughton, minst Dalibards. Lucre-