för tanken på ögonblickets vigt, ty det gällde ett
menniskolif, uppstod mellan den olycklige och dess
räddare följande samtal: Har Sexman något bröd ?
nej, jag har inte. Gå hem efter — nå kommer du
inte hem med? — jag orkar inte; men om jag forst
sku få lite äta, så sku jag orka. — Jag skall leda
dig. — Jag orkar inte ändå. — Men om jag går
hem, så går du bort under tiden. — Nej, jag går
inte bort — — — hvarefter Sexman — numera glad
öfver den plötsliga öfverraskningen, och återseendet
af den olycklige, till hvars räddning från en ound-
viklig hungersdöd han ansåg sig af försynen blifvit
sänd — skyndade hem, och återkom lika hastigt
med något bröd och tvenne sina söner, till hvilka
Holmberg nu förtroligt slöt sig, och, stödd af deras
starka armar, begynte vandringen till den nära be-
lägna Sexmansbostaden. Påföljande dag, sedan han
något stärkt sig med mjölk, ledsagades den såsom
död länge begråtne maken och husfadren till de
sina igen, och har alltsedan befunnit sig till krop-
pen temmeligen väl, ehuru förståndsrubbningen fort-
far. Om hans lif under den långa fastan i öknen,
må vidare nämnas, det han — enligt hvad han se-
dermera, på tillfrågan hvad han uti sin ensamhet
tänkt, och hvarföre han icke sökt sig till hemmet,
sjelf berättat — väl stundom hört ljud af folk, som
skött sitt fiske å någon närbelägen strand, men att
han dels af farhåga att villas ej velat öfvergifva sitt
läger, dels af menniskofruktan icke sökt deras till-
håll; samt i öfrigt tänkt just ingenting, emedan
han tillbragt dagarne mest uti dvala — eller sömn,
om man så vill kalla det — såvida han om nät-
terna för köldens skull icke kunnat sofva. Då man
uu erinrar sig de verkligen kalla nätter, som i med-
let af September, efter den varma sommaren, med
den första rimfrost belade marken, och under hvilka
qvicksilfret stod 2 å 3 grader under fryspunkten,
och derjemte betänker hans lätta klädsel, hans af
långvarigt lidande redan förut försvagade kropps-
krafter och hans numera oförändrade helsotillstånd;
samt slutligen besinnar huru svagt käril en men-
niska under sådana omständigheter är: huru hennes
lif, ehuru sorgfälligt vårdadt, vidrördt endast af en
kylig fläkt, ofta hastigt aftynar; så torde anlednin-
gar erbjuda sig, att uti det nu omförmälda erkänna
en verkligen sällsam och anmärkningsvärd tilldra-
gelse.
PES RTUS