för tanken på ögonblickets vigt, ty det gällde ett menniskolif, uppstod mellan den olycklige och dess räddare följande samtal: Har Sexman något bröd ? nej, jag har inte. Gå hem efter — nå kommer du inte hem med? — jag orkar inte; men om jag forst sku få lite äta, så sku jag orka. — Jag skall leda dig. — Jag orkar inte ändå. — Men om jag går hem, så går du bort under tiden. — Nej, jag går inte bort — — — hvarefter Sexman — numera glad öfver den plötsliga öfverraskningen, och återseendet af den olycklige, till hvars räddning från en oundviklig hungersdöd han ansåg sig af försynen blifvit sänd — skyndade hem, och återkom lika hastigt med något bröd och tvenne sina söner, till hvilka Holmberg nu förtroligt slöt sig, och, stödd af deras starka armar, begynte vandringen till den nära belägna Sexmansbostaden. Påföljande dag, sedan han något stärkt sig med mjölk, ledsagades den såsom död länge begråtne maken och husfadren till de sina igen, och har alltsedan befunnit sig till kroppen temmeligen väl, ehuru förståndsrubbningen fortfar. Om hans lif under den långa fastan i öknen, må vidare nämnas, det han — enligt hvad han sedermera, på tillfrågan hvad han uti sin ensamhet tänkt, och hvarföre han icke sökt sig till hemmet, sjelf berättat — väl stundom hört ljud af folk, som skött sitt fiske å någon närbelägen strand, men att han dels af farhåga att villas ej velat öfvergifva sitt läger, dels af menniskofruktan icke sökt deras tillhåll; samt i öfrigt tänkt just ingenting, emedan han tillbragt dagarne mest uti dvala — eller sömn, om man så vill kalla det — såvida han om nätterna för köldens skull icke kunnat sofva. Då man uu erinrar sig de verkligen kalla nätter, som i medlet af September, efter den varma sommaren, med den första rimfrost belade marken, och under hvilka qvicksilfret stod 2 å 3 grader under fryspunkten, och derjemte betänker hans lätta klädsel, hans af långvarigt lidande redan förut försvagade kroppskrafter och hans numera oförändrade helsotillstånd; samt slutligen besinnar huru svagt käril en menniska under sådana omständigheter är: huru hennes lif, ehuru sorgfälligt vårdadt, vidrördt endast af en kylig fläkt, ofta hastigt aftynar; så torde anledningar erbjuda sig, att uti det nu omförmälda erkänna en verkligen sällsam och anmärkningsvärd tilldragelse. PES RTUS