EN FINSK TILLDRAGELSE. (Ur Borgå Tidning.) Tidigt på morgonen den 5 sistl. September försvann torparen Johan Holmberg, hvilken en längre tid varit nästan sängliggande sjuk, uti sinnesrördt tillstånd, ifrån sin bostad vid Näse gård i Perno socken. Sedan hans hustru, under hvilkens frånvaro ur rummet han försvunnit, märkt det, misstänkte hon genast hans afsigt, och den sorgfälligaste undersökning begyntes af barn och grannar, både å tand och vatten — ty bostaden är vid sjö — men förgåfves. Redan var en vecka efter händelsen förfliden, och man tviflade icke mera på att han hade afhändt sig lifvet; och då man icke påfunnit hans kropp å land, antog man för säkert att han gömdes af de hemlighetsfulla böljorna, samt beslöt, sedan man förgäfves undersökt äfven de närmaste stränderna, att bida tiden då sjön efter sin vana skulle sjelfmant återgifva sitt rof. Men, i stället för en sådan vanlig företeelse, erfor man denna gång något som onekligen snarare närmar sig till det underbara. Hvad då? tänker säkert den värde läsaren, berätta: efter en vecka... nej, vänta ännu en vecka, vänta två, vänta tre veckor och då få vi se underverket, då få vi se den döde åter lefvande. Vi igenfinna honom långt ifrån hemmet i djup ödemark, invid en bergshäll, hvarest han bildat sig en fya af jord och mossa, och der han nära 30 dygn — från den 5 September om morgonen till den 4 Oktober mot qvällen — nästan oafbrutet legat, utan ringaste lifsmedel och utan annan klädnad än den han före sin flykt på sitt nattläger begagnat, bestående af skjorta, linnebenkläder och stickad nattmössa, hvilka klädespersedlar redan halfmurknat af den långvariga beröringen med hans fuktiga bädd och sängtäcke af nyssnämnde slag. Då han sist:nämnde dag, vid sin lya öfverkoms af kyrkosexmannen Anders Samuelsson, hvilken: var utgången på jagt, var hans yttre så vanställdt och onaturligt, att denne vid första anblicken häpnade deröfver: såväl hans kropp som dess lätta betäckning hade af det rostiga hällvattnet antagit klippans svartgråa färg skägget blifvit yfvigt och blicken hemsk. Röjd ar sin tunga, ehuru varsamma gång, upptäcktes jägaren af den med spänd uppmärksamhet spejande Holmberg först, och emedan denne såsom granne till sexmannen igenkände honom gebast, och hade förut aktat honom såsom en god menniska, ropade han honom an. Enär sexmannen sedan närmat sig det sällsamma villebrådet, stod denne för honom, skälfvande, liksom gripen af en hemlig fruktan, hållande en till nl tIppäten äm uti sin hand, hvartom en afplockad rönnbärsklase upptäc å ken bredvid hans bädd. pptäcktes ä mar Sedan den ömsesidiga bestörtningen lemnat rum !