EN FINSK TILLDRAGELSE.
(Ur Borgå Tidning.)
Tidigt på morgonen den 5 sistl. September för-
svann torparen Johan Holmberg, hvilken en längre
tid varit nästan sängliggande sjuk, uti sinnesrördt
tillstånd, ifrån sin bostad vid Näse gård i Perno
socken. Sedan hans hustru, under hvilkens frånvaro
ur rummet han försvunnit, märkt det, misstänkte
hon genast hans afsigt, och den sorgfälligaste un-
dersökning begyntes af barn och grannar, både å
tand och vatten — ty bostaden är vid sjö — men
förgåfves. Redan var en vecka efter händelsen för-
fliden, och man tviflade icke mera på att han hade
afhändt sig lifvet; och då man icke påfunnit hans
kropp å land, antog man för säkert att han gömdes
af de hemlighetsfulla böljorna, samt beslöt, sedan
man förgäfves undersökt äfven de närmaste strän-
derna, att bida tiden då sjön efter sin vana skulle
sjelfmant återgifva sitt rof. Men, i stället för en
sådan vanlig företeelse, erfor man denna gång något
som onekligen snarare närmar sig till det under-
bara. Hvad då? tänker säkert den värde läsaren,
berätta: efter en vecka... nej, vänta ännu en vec-
ka, vänta två, vänta tre veckor och då få vi se un-
derverket, då få vi se den döde åter lefvande. Vi
igenfinna honom långt ifrån hemmet i djup öde-
mark, invid en bergshäll, hvarest han bildat sig en
fya af jord och mossa, och der han nära 30 dygn
— från den 5 September om morgonen till den 4
Oktober mot qvällen — nästan oafbrutet legat, utan
ringaste lifsmedel och utan annan klädnad än den
han före sin flykt på sitt nattläger begagnat, bestå-
ende af skjorta, linnebenkläder och stickad natt-
mössa, hvilka klädespersedlar redan halfmurknat af
den långvariga beröringen med hans fuktiga bädd
och sängtäcke af nyssnämnde slag. Då han sist-
:nämnde dag, vid sin lya öfverkoms af kyrkosexman-
nen Anders Samuelsson, hvilken: var utgången på
jagt, var hans yttre så vanställdt och onaturligt, att
denne vid första anblicken häpnade deröfver: såväl
hans kropp som dess lätta betäckning hade af det
rostiga hällvattnet antagit klippans svartgråa färg
skägget blifvit yfvigt och blicken hemsk. Röjd ar
sin tunga, ehuru varsamma gång, upptäcktes jäga-
ren af den med spänd uppmärksamhet spejande
Holmberg först, och emedan denne såsom granne till
sexmannen igenkände honom gebast, och hade förut
aktat honom såsom en god menniska, ropade han
honom an. Enär sexmannen sedan närmat sig det
sällsamma villebrådet, stod denne för honom, skälf-
vande, liksom gripen af en hemlig fruktan, hållande
en till nl tIppäten äm uti sin hand, hvar-
tom en afplockad rönnbärsklase upptäc å -
ken bredvid hans bädd. pptäcktes ä mar
Sedan den ömsesidiga bestörtningen lemnat rum !