strande ålder, hvad behöfver du rådfråga läkare
böcker — hvad bekymra dig om prognostiker,
symtomer och sjukdomar? Med stadigt öga
följer hon de tecken, som föregå den grymma
fienden, då han kommer som mest oförväntad
— hon gör sig underrättad om de lefnadsvanor
som inbjuda honom, om de varningar, han gif-
ver. Han, hvars rikedom skall göra henne fri,
har två gånger varit hemsökt af den fruktade
gästen — men han har icke dött — han lefver
ändå! Hon slår igen boken, och beräknar tank-
full, huru många dagar och timmar han ännu
kan hafva att lefva. Bäfven tillbaka, j strålar!
Kärleken är ohelgad: medan handen höll rosen,
var tanken i benhuset.
Der bor!a, i motsatta tornet, i det lilla fön-
stret nära takfoten, inföllo också strålarne. Barn-
domen sofver. Mån- och stiernstrålar, j älsken
barnets slummer! Dörren öppnas — en mörk
gestalt smyger sig in. Fadren kommer för att
betrakta sonens sömn. Heliga faderskärlek. om
det icke är något annat han åsyftar!
Vakna, Gabriell sade en lag, allvarsam röst,
och en omild hand ruskade den sofvande.
Det svåraste prof för de nerver, af hvilka
det blotta fysiska modet beror, är att plötsli-
gen, midt i natten, blilva uppväckt af en vild-
sam hand. Men den hänsla, Gabriel dervid er-
for, var hvarken rädsla eller öfverraskning.
Man skulle tagit honom för en spartansk gosse,
som icke var obekant med faran; med et
sakta utrop och ett raskt språng upp ur sän-
gen, grep sonen med sin hand om fadrens strupe.
Dalibard lossade honom med någon svårighet
ifrån sig, och ett halft gillande, halft ironiskt
småleende spelade i månskenet öfver hans
läppar.
Du vill ha blod, unga tiger! sade han.
Tyst nu och hör på, hvad jag har att sägal
Är det. ni, min far?, sade Gabriel; jag
tänkte — jag drömde.n