de tunga stolarne flyttade från sina platser, det
bonade golfvet nu utan sin malta — rosen,
som bli:vit tappad der borta på golfvet — den
på bordet glömda slöjan — vid allt detta dröjde
de. Upp och ned, igenom hela huset, från
kroppåsen ända ned till grunden sväfvade luf-
tens barn — och funno blott två andar vakna,
under det de öfrige voro försänkta i djup sömn.
I östra tornet, i det tapetserade rummet med
den stora förgyllda sängen i alkoven, inföllo
strålarne också, men matta och tynande, liksom
skrämde utaf det starkare skenet från ljuset på
bordet. Vid dettå bord satt en flicka, med
pannan lutad emot ena handen; i den andra
höll hon en ros, — en kärlekens symbol — i
hemlighet utbytt emot en annan ros, — till ett
stumt tecken af förebråelse för väckta tvifvels-
mål, — på en gång en försäkran och inseglet
på en försoning. En kärlekens symbol! — rä-
dens icke j strålar — det finnes ju i kärleken
någonting med eder beslägtadt. Men s2, han-
den knyter sig krampaktigt om blomman, —
den gömmer henne icke vid barmen — lyfter
henne ej till läppen; — utan kastar henne
häftigt irån sig. Huru länge! mumlade flic-
kan otåligt — huru länge! och att tänka, att
viljan här icke kan afkorta en enda timmal
Deruppå uppsteg hon och vandrade fram och
tillbaka; för hvar gång, hon kom till en viss
nisch i rummet, stannade hon och fortsatte se-
dan obeslutsam sin gång. Hvad kan väl denna
nisch innehålla? Endast böcker. Hvad kunna
böcker lära dig, bleka flicka? Hennes steg
blifva stadigare; denna gång stannar hon mera
beslutsaw. Den hand, som kramade blomman,
nedtager en bok. Flickan sitter åter framför
ljuset, sen j, strålar, hvad det är för en bok?
Måne och stjernstrålar, j tycken om det som
älskande läsa i enslighet vid lampskenet. Men
detta är ingen kärlekssång; icke någon ännu
heligare uppmaning till tålamod eller hopp.
Unga flicka, med din starka helsa och din blom-