de tunga stolarne flyttade från sina platser, det bonade golfvet nu utan sin malta — rosen, som bli:vit tappad der borta på golfvet — den på bordet glömda slöjan — vid allt detta dröjde de. Upp och ned, igenom hela huset, från kroppåsen ända ned till grunden sväfvade luftens barn — och funno blott två andar vakna, under det de öfrige voro försänkta i djup sömn. I östra tornet, i det tapetserade rummet med den stora förgyllda sängen i alkoven, inföllo strålarne också, men matta och tynande, liksom skrämde utaf det starkare skenet från ljuset på bordet. Vid dettå bord satt en flicka, med pannan lutad emot ena handen; i den andra höll hon en ros, — en kärlekens symbol — i hemlighet utbytt emot en annan ros, — till ett stumt tecken af förebråelse för väckta tvifvelsmål, — på en gång en försäkran och inseglet på en försoning. En kärlekens symbol! — rädens icke j strålar — det finnes ju i kärleken någonting med eder beslägtadt. Men s2, handen knyter sig krampaktigt om blomman, — den gömmer henne icke vid barmen — lyfter henne ej till läppen; — utan kastar henne häftigt irån sig. Huru länge! mumlade flickan otåligt — huru länge! och att tänka, att viljan här icke kan afkorta en enda timmal Deruppå uppsteg hon och vandrade fram och tillbaka; för hvar gång, hon kom till en viss nisch i rummet, stannade hon och fortsatte sedan obeslutsam sin gång. Hvad kan väl denna nisch innehålla? Endast böcker. Hvad kunna böcker lära dig, bleka flicka? Hennes steg blifva stadigare; denna gång stannar hon mera beslutsaw. Den hand, som kramade blomman, nedtager en bok. Flickan sitter åter framför ljuset, sen j, strålar, hvad det är för en bok? Måne och stjernstrålar, j tycken om det som älskande läsa i enslighet vid lampskenet. Men detta är ingen kärlekssång; icke någon ännu heligare uppmaning till tålamod eller hopp. Unga flicka, med din starka helsa och din blom