tillbaka för tanken att anförtro sin systerdotters lycka åt en så ostadig make. Men, vare sig af försvagad helsa eller bristande kassa, hade Vernons dårskaper på sista tiden vida förminskats. Han hade nu uppnått den mognade åldern af tröttiotre år, då eftertankan börjar infinna sig. Lucretias lugna och stadiga karakter kunde leda och styra honom; för öfrigt var Sir Miles en af dem, som tro, att en förbättrad rumlare blir den bästa äkta mannen; dertill kom, att i Vernons rykte — en gång antaget, att hans törst efter nöjen var släckt — fanns ingenting, som kunde väcka allvarsamma farhågor. Oaktadt alla svårigheter, hade han bibehållit sin heder cbefläckad, och tusentals drag, som förrådde ett vänfast och godt hjerta, gjorde honom allmänt omtyckt. Han var fiende till ingen, utom sig sjelf. Sjelfva hans kinkiga ställning — vissheten om att vara ruinerad, i händelse han ej blefve ihågkommen i Sir Miles testamente — talade till hans förmån. Dessutom, ehuru Lucretia var en närntare slögting, var dock Vernon i sjelfva verket den direkta manliga arfvingen och derföre, enligt vanliga familjfördomar, en mer passande representant af den gamla linien. Under inflytelsen af dessa känslor och åsigter, hade baroneten bjudit Vernon till sitt hus, och vi hafve redan sett, att hans välvilliga tänkesätt för honom hade blifvit stärkta af d tta besök. : bb Vi böre här nämna, alt Vernon sjelf bide som gosse och yngling hade bli vit van aitkbetrakta sig som dm presumplive arfvingen tiil Laughton. Det hade sedan lingliga tider tillbaka i familjen S:t John varit en vana att vid förordnandet om arfföl den förbigå de qvinliga ättlingarnes anspråk: egendomen hade gått ifr n man till man i slägten, som skänkt krigare it armeen och senatorer åt staten. När Lucretia örst kom i sir Miles hus, syntes de glada utsigterna :ör Vernon något förmörkade; men modrens mesalliance och sir Miles obevek!ga förtrytelse dceröfver tycktes åter gifva styrka åt den förmodan. att han sannolikt skulle lemna den fsderoch moderlösa flickan endast och allenast den lott, som vanligen plögade anslås åt döttrarna i famil en, och alt godset skulle gå i arf på förut vanligt sätt, Depna öfvertygel