Må göral sade Sir Miles kort, och dermed
slöts samtalet.
Några veckor efteråt for Lucretiali sin onkels
vagn, med fyra hästar, samt åtföljd af kammar-
jungfru och lakej — i full pomp och ståt, så-
som det anstod arftagerskan till Laughton —
bort till den lilla boning, der den beskedlige
pastorn bodde med sin familj. Hon vistades
der några dagar. Hon gret icke, när hon om-
famnade Susanna — icke, när hon tog asked
al henne; men hon visade dock ingen brist på
ömhet, ehuru denna ömhet var formlig och
ceremoniös. När hon kom hem, gjorde Sir
Miles henne inga frågor, men hans min tycktes
röja, alt han med nöj: skulle höra henne tala
om hvad som naturligtvis borde ligga henne
närmast om hjertat. Lucretia förblef likväl
stum, tilldess baroneten, rodnande och liksom
hade han blygts öfver sin nyfikenhet, frå ade:
vÄr din syster lik din mor?
Ni glömmer, Sir, att jag icke kan minnas
min mor.,
Din mor hade ett starkt familjtycke af mig.,
Er liknar hon icke; man säger, alt hon är
lik Dr. Mivers,
Ja så!l sade baroneten och gjorde inga vi-
dare frågor. Systrarne råkades icke mer; några
få bref vexlades dem emellan, men korrespon-
densen afstannad2 småningom.
Den unge Ardworth skickades till lärosätet,
sedan han blifvit förberedd till inträde derstä-
des, af Mr. Fielden, som ägde mer än vanliga
kunskaper cch var en grundlig matematiker —
något som för en lärare, hvars discpel skall
freqventera Cambridge, är af större vigt, än
klassisk lärdom: Men Ardworth var läitjerull,
kanske ock alltför begifven på nöjen. Han tog
en af de lägre examinz2, och gjorde några skul
der, hvilka utan knot betalades af Sir Miles.
Ett par bref vexlades då mellan baroneten och
presten, angående Ardworths framtida bestäm-
melse; den sednare erkände, att hans lärjunge
ej ägde nog ihärdighet för den juridiska vägen,
eller nog stadga för kyrkan. I sir Miles ögon
voro dessa fel af ringa betydenhet. Efter nå-
gon strid med sig sjelf, beslöt han att seMf