Må göral sade Sir Miles kort, och dermed slöts samtalet. Några veckor efteråt for Lucretiali sin onkels vagn, med fyra hästar, samt åtföljd af kammarjungfru och lakej — i full pomp och ståt, såsom det anstod arftagerskan till Laughton — bort till den lilla boning, der den beskedlige pastorn bodde med sin familj. Hon vistades der några dagar. Hon gret icke, när hon omfamnade Susanna — icke, när hon tog asked al henne; men hon visade dock ingen brist på ömhet, ehuru denna ömhet var formlig och ceremoniös. När hon kom hem, gjorde Sir Miles henne inga frågor, men hans min tycktes röja, alt han med nöj: skulle höra henne tala om hvad som naturligtvis borde ligga henne närmast om hjertat. Lucretia förblef likväl stum, tilldess baroneten, rodnande och liksom hade han blygts öfver sin nyfikenhet, frå ade: vÄr din syster lik din mor? Ni glömmer, Sir, att jag icke kan minnas min mor., Din mor hade ett starkt familjtycke af mig., Er liknar hon icke; man säger, alt hon är lik Dr. Mivers, Ja så!l sade baroneten och gjorde inga vidare frågor. Systrarne råkades icke mer; några få bref vexlades dem emellan, men korrespondensen afstannad2 småningom. Den unge Ardworth skickades till lärosätet, sedan han blifvit förberedd till inträde derstädes, af Mr. Fielden, som ägde mer än vanliga kunskaper cch var en grundlig matematiker — något som för en lärare, hvars discpel skall freqventera Cambridge, är af större vigt, än klassisk lärdom: Men Ardworth var läitjerull, kanske ock alltför begifven på nöjen. Han tog en af de lägre examinz2, och gjorde några skul der, hvilka utan knot betalades af Sir Miles. Ett par bref vexlades då mellan baroneten och presten, angående Ardworths framtida bestämmelse; den sednare erkände, att hans lärjunge ej ägde nog ihärdighet för den juridiska vägen, eller nog stadga för kyrkan. I sir Miles ögon voro dessa fel af ringa betydenhet. Efter någon strid med sig sjelf, beslöt han att seMf