——
den lilla sjön vid andra ändan af parken, dit
han anlände, just som dess jemna yta glimma-
je i solens sista strålar. När han nalkades,
såg han fisken stimma på: den klara vatten-
sp-geln; trollsländan fladdrade i luften; det på
slag liggande gräset vid hans fötter gaf ifrån
sig en blandad doft af tim an och klöfver; sva-
nen låg liksom slumrande. på vågen; kämplin-
gen och bofinken sjöngo ännu från de närlig-
gande: trädgruppern2, och det med honung la-
stade biet flög surrande, med tunga vingar,
hem till sin kupa; allt rundt omkring fram-
tedde en: bild af den outsägliga fridfullhet, na-
tufen tillhviskar dem, hvilkas hjertan äro stämda
för hennes toner; allt var egnadt att ljuft in-
söfva, men ej att nedslå sinnet; idel bilder,
dyrbara för den vid verldstojet utledsna men-
niskan, för den lugna och ensliga ålderdomens
betraktelser, för skaldens barnaålder och älska-
rens ungdom. Men Mainwarings steg vero
tunga, hans panna omtöcknad; sjelfva naturen
var denna afton stum för honom. Vid vatten-
brynet stod en ensam metare, som nu, sedan
han slutat för atonen, helt sakta höll på att
taga sönder sitt metspö, under det han hviss-
lade melodien till en af Isok Waltons sånger.
Mainwaring steg fram till fiskaren och lade sin
hand på hans axel.
Har du gjort god fångst, Ardworth?)
Åh ja: ett par stora mörtar på flugan, och
en gäddsnipa på Iefvande bete — en baddare!
— se bara! Hon låg der borta i vassen; jag
såg hennes gröna rygg och fick henne att nap-
pa. En gudomlig afton! Jag undrar just, att
inte du följde mitt exempel och stal dig undan
ifrån ett sällskap, der ingeadera af oss finner
sig särdeles hemmastadd, hit till naturens grun-
skande bankett, der åtminstone ingen sitler ne-
danför saltkaret. Fåglarne äro en äldre familj,
än herrarne St. John; men de hålla inte sin
stamtafla för näsan på oss, Mainwaring.