Ni får förlåta, om jag mera tänker på er
intresse, än ni sjelf; ursäkta mig äfven, om jag
tränger mig in i era h-mligheer och alarme-
rar cr stolthet. Denne unge man — kan n
göra er skyldig till någon annan dårskap, än at!
i ett ögonblicks kapris unna honom ert säll.
skap för en liten stund att leka med hans fi-
finga? Ar det också ingenting annat, så akta
er i alla fall att snärja er i era egna nät.
Ni förolämpar mig,, sade Lucretia med lugn
högdragenhet; ni har ingen rätt att tala så till
mig.,
Ingen rätt, upprepade Provencalen dystert
ingen rätt! — då har jag sannerligen missta-
git mig om min lärjunge. Menar ni, att jag
skulle nedlåtit mig till att qvarstanna här uti
en bero:nde ställning; att jag, som icke saknar
talanger och duglighet, hvarigenom jag, till och
med i landsflykt, kunde bereda mig utmärkel-
se, skulle bortslöddrat mitt lif i dessa landtliga
skuggor, derest jag ej hade fattat ett djupt och
öfvervägande intresse för er? Deruppå är det
jag grundar min rätt alt varna och råda er.
Jag såg, eller inbillade mig atl se, hos er en
själ, befryndad med min egen — en själ, höjd
öfver ert köns lumpna syften — korteligen, en
själ med mannens kraft och fasthet. Ni var
då blott ett barn; knappast är ni ännu en u-
bildad qvinna; men har jag icke det oaktadt
givit ert förstånd den starka föda, hvarmed
Florens statsmän nära sina unga furstliga lör-
jungar, eller som de aktningsvärde jesuiterna
räcka åt sina lärjungar, desse ädla män, soin
voro bestämde att utvidga den oförgätlige Loyo-
las hemliga välde.,
Ni gal mig smaken för en kunskap, sillsyut
hos miti kön, det medger jag, svarade Lucre-
tia, med en lindrig ton af bedröivelse i sin
röst; och i den kunskap ni bibringat mig, fann
jag ett behag, som stundom synes mig båda
endast olycka. Ni har i min själ bortblandat