Ni får förlåta, om jag mera tänker på er intresse, än ni sjelf; ursäkta mig äfven, om jag tränger mig in i era h-mligheer och alarmerar cr stolthet. Denne unge man — kan n göra er skyldig till någon annan dårskap, än at! i ett ögonblicks kapris unna honom ert säll. skap för en liten stund att leka med hans fifinga? Ar det också ingenting annat, så akta er i alla fall att snärja er i era egna nät. Ni förolämpar mig,, sade Lucretia med lugn högdragenhet; ni har ingen rätt att tala så till mig., Ingen rätt, upprepade Provencalen dystert ingen rätt! — då har jag sannerligen misstagit mig om min lärjunge. Menar ni, att jag skulle nedlåtit mig till att qvarstanna här uti en bero:nde ställning; att jag, som icke saknar talanger och duglighet, hvarigenom jag, till och med i landsflykt, kunde bereda mig utmärkelse, skulle bortslöddrat mitt lif i dessa landtliga skuggor, derest jag ej hade fattat ett djupt och öfvervägande intresse för er? Deruppå är det jag grundar min rätt alt varna och råda er. Jag såg, eller inbillade mig atl se, hos er en själ, befryndad med min egen — en själ, höjd öfver ert köns lumpna syften — korteligen, en själ med mannens kraft och fasthet. Ni var då blott ett barn; knappast är ni ännu en ubildad qvinna; men har jag icke det oaktadt givit ert förstånd den starka föda, hvarmed Florens statsmän nära sina unga furstliga lörjungar, eller som de aktningsvärde jesuiterna räcka åt sina lärjungar, desse ädla män, soin voro bestämde att utvidga den oförgätlige Loyolas hemliga välde., Ni gal mig smaken för en kunskap, sillsyut hos miti kön, det medger jag, svarade Lucretia, med en lindrig ton af bedröivelse i sin röst; och i den kunskap ni bibringat mig, fann jag ett behag, som stundom synes mig båda endast olycka. Ni har i min själ bortblandat