j — Svenska Minerva stiger nu hvarje dag i värdighet och dygd, alltsedan f. d. Utgifvaren tog hand om henne, och innan det nya året ingår, kan man betrakta dess byrå och officin såsom ett ärans och sanningens tempel. I lördags förekom en artikel öfver orsakerna till Svenska Minervas opposition, den man ej kan läsa utan rörelse. Den börjar med ett försvar emot tillvitelsen att oppositionen skulle motiveras af hat eller personlig fiendtlighet. Sy. Mineryva, heter det, har för mycken aktning för sina abonnenter och sig sjelf, för att kunna nedlåta sig till ett rättfärdigande emot dylika beskyllningar. ILoyautcen af hennes tänkesätt bör af gammalt vara för noga känd, för att ens inom sjelfva Regeringen, huru allvarsamt hon än 0ogillat dess handlingssätt i många fall, någon misstanke derom skulle kunna uppstå; det är endast dess hurrabasar (läsaren må förlåta oss, att vi använda ett Åftonbladsuttryck), som anse sig tillständigt, att föra ett dylikt språk. Men det är en i de konstitutionella samhällena af ålder yrkad sats, att ingenting är för Regeringarne nyttigare, än en loyal, allvarlig opposition; och om någonsin denna sanning egt giltig tillämpning, så är det utan tvifvel nu i fråga om Sy. M:s opposition. Ty Sv. M. har verkligen gjort, och räknar detta såsom en lycka för sig, den nya regimen sanna, måhända ej ob-tydliga tjenster. Och då man bjudit till att kasta skugga på loyautten af hennes tänkesätt, så bör det vara henne tillåtet att uppräkna hvaruti dessa tjenster bestå, utan att sådant må anses som prof på någon cgenkärlek. Vi fråga: Ar icke detta ofantligt ädelt? Men nu kommer sjelfva försvaret: Sv. M. har dröjt två och ett halft år, innan hon allvarligen utvecklade sin opposition, ty hon har velat gifva nya regimen full tid att betänka sig, och fullt utrymme att visa sitt skaplynne, innan hon emot den uppträdde. tt hon härigenom ådagalagt moderation, och icke velat fälla något omdöme, förr än hon hade fulla bevis i händerna, lärer vara obestridligt. Det enda vi här hafve att anmärka är, att minnet icke varit alldeles troget. Minerva har nemligen redan långt förut och under hela den föregående tiden låtit vederbörande få åtnjuta lyckan af hennes opposition, men som det först är helt nyligen, som f. d. Utgivaren tagit emot bladet, är det ej underligt att han kunnat förgäta detta. I allt fall är det sannt att oppositionen icke varit så loyal och allvarlig, som sedan f. d. Utgifvaren började tala om de grår och det suddiga,, med flere om loyaultten af hennes tänkesätt lika mycket vittnande, benämningar. Ett annat litet misstag, som tyckes hafva fixerat sig i Minervas föreställning, är alt Aftonbladet nu på hösten skulle hafva sökt att närma sig till henne, derföre att det ett par gånger aflryckt stycken ur hennes artiklar. Äfven här tillåta vi oss komma hennes minnze till hjelp med den crinran, att vi förklarat vissa insinuationer, som gingo löst på Konungens personliga tänkesätt, iör ett gement förtal (vi vete icke om detta precist kan kallas ett närmande); men vi reproducerade tillika ett par af hennes kombinationer, derföre, att de företedde ett icke ringa sken af yttre sannolikhet, och såldes för att visa nödvändigheten för Vederbörande att handla i en mera bestämd anda, för att ej exponera sig för de misstankar, hvartill Posttidningens dubbla roll gifvit och fortfarande alltid skall komma alt gifva anledning. — Imedlertid kunne vi icke heller undgå att här citera följande stycke, såsom ett odisputabelt dygdebevis: Men måttet var rågadt, tidpunkten för Riksdagen nalkades; hon borde ej, hon kunde ej dröja längre. Och knappast hade hon begynt sitt så kallade höstarbet., förr än de mest frappanta symptomer, förr än tydliga tecken till affa!l( började att röja sig bland den devouerade Hofpressen, som ditintills i unison haft endast lofsånger att uppstämma. Aftonbladet aftryckte Sv. M:s artiklar och förrådde i sina första Landsortsbref en tydlig håg, att mera och mera närma sig till hennes position. Huru har Sv. M. då handlat? Har hon mottagit öfverlöparen och helsat honom välkommen, har hon uppmuntrat förräderiet och sökt deraf draga parti, har hon tillåtit den trolöse att fullborda sitt affall, honom, hvars desertion ofelbart skulle varit åtföljd af många utaf hans vasallers? Nej, hon har visat öfverlöparen och hans sällskap ifrån sig, jagat dem tillbaka och snarare på nytt fästat dem vid regimens fana. Månne ej detta var en tjenst och verkligen loyalt handladt? Och exemplet, som Sv. M. i detta fall gifvit, skall hon allt framgent följa. EEE ANA RT Re eSATA ETEN NNE