j — Svenska Minerva stiger nu hvarje dag i
värdighet och dygd, alltsedan f. d. Utgifvaren
tog hand om henne, och innan det nya året
ingår, kan man betrakta dess byrå och officin
såsom ett ärans och sanningens tempel. I lör-
dags förekom en artikel öfver orsakerna till
Svenska Minervas opposition, den man ej kan
läsa utan rörelse. Den börjar med ett försvar
emot tillvitelsen att oppositionen skulle moti-
veras af hat eller personlig fiendtlighet.
Sy. Mineryva, heter det, har för mycken aktning
för sina abonnenter och sig sjelf, för att kunna
nedlåta sig till ett rättfärdigande emot dylika be-
skyllningar. ILoyautcen af hennes tänkesätt bör
af gammalt vara för noga känd, för att ens in-
om sjelfva Regeringen, huru allvarsamt hon än 0o-
gillat dess handlingssätt i många fall, någon miss-
tanke derom skulle kunna uppstå; det är endast
dess hurrabasar (läsaren må förlåta oss, att vi
använda ett Åftonbladsuttryck), som anse sig till-
ständigt, att föra ett dylikt språk. Men det är en
i de konstitutionella samhällena af ålder yrkad
sats, att ingenting är för Regeringarne nyttigare,
än en loyal, allvarlig opposition; och om någonsin
denna sanning egt giltig tillämpning, så är det utan
tvifvel nu i fråga om Sy. M:s opposition. Ty Sv.
M. har verkligen gjort, och räknar detta såsom en
lycka för sig, den nya regimen sanna, måhända
ej ob-tydliga tjenster. Och då man bjudit till att
kasta skugga på loyautten af hennes tänkesätt, så
bör det vara henne tillåtet att uppräkna hvaruti
dessa tjenster bestå, utan att sådant må anses som
prof på någon cgenkärlek.
Vi fråga: Ar icke detta ofantligt ädelt? Men
nu kommer sjelfva försvaret:
Sv. M. har dröjt två och ett halft år, innan hon
allvarligen utvecklade sin opposition, ty hon har
velat gifva nya regimen full tid att betänka sig,
och fullt utrymme att visa sitt skaplynne, innan
hon emot den uppträdde. tt hon härigenom åda-
galagt moderation, och icke velat fälla något om-
döme, förr än hon hade fulla bevis i händerna, lä-
rer vara obestridligt.
Det enda vi här hafve att anmärka är, att
minnet icke varit alldeles troget. Minerva
har nemligen redan långt förut och under hela
den föregående tiden låtit vederbörande få åt-
njuta lyckan af hennes opposition, men som det
först är helt nyligen, som f. d. Utgivaren tagit
emot bladet, är det ej underligt att han kun-
nat förgäta detta. I allt fall är det sannt att
oppositionen icke varit så loyal och allvar-
lig, som sedan f. d. Utgifvaren började tala
om de grår och det suddiga,, med flere om
loyaultten af hennes tänkesätt lika mycket vitt-
nande, benämningar.
Ett annat litet misstag, som tyckes hafva
fixerat sig i Minervas föreställning, är alt Af-
tonbladet nu på hösten skulle hafva sökt att
närma sig till henne, derföre att det ett par
gånger aflryckt stycken ur hennes artiklar. Äfven
här tillåta vi oss komma hennes minnze till
hjelp med den crinran, att vi förklarat vissa
insinuationer, som gingo löst på Konungens
personliga tänkesätt, iör ett gement förtal (vi
vete icke om detta precist kan kallas ett när-
mande); men vi reproducerade tillika ett par
af hennes kombinationer, derföre, att de före-
tedde ett icke ringa sken af yttre sannolikhet,
och såldes för att visa nödvändigheten för Ve-
derbörande att handla i en mera bestämd an-
da, för att ej exponera sig för de misstankar,
hvartill Posttidningens dubbla roll gifvit och
fortfarande alltid skall komma alt gifva anled-
ning. — Imedlertid kunne vi icke heller undgå
att här citera följande stycke, såsom ett odispu-
tabelt dygdebevis:
Men måttet var rågadt, tidpunkten för Riksda-
gen nalkades; hon borde ej, hon kunde ej dröja
längre. Och knappast hade hon begynt sitt så kal-
lade höstarbet., förr än de mest frappanta symp-
tomer, förr än tydliga tecken till affa!l( började
att röja sig bland den devouerade Hofpressen, som
ditintills i unison haft endast lofsånger att upp-
stämma. Aftonbladet aftryckte Sv. M:s artiklar och
förrådde i sina första Landsortsbref en tydlig håg,
att mera och mera närma sig till hennes position.
Huru har Sv. M. då handlat? Har hon mottagit
öfverlöparen och helsat honom välkommen, har hon
uppmuntrat förräderiet och sökt deraf draga parti,
har hon tillåtit den trolöse att fullborda sitt affall,
honom, hvars desertion ofelbart skulle varit åtföljd
af många utaf hans vasallers? Nej, hon har visat
öfverlöparen och hans sällskap ifrån sig, jagat dem
tillbaka och snarare på nytt fästat dem vid regi-
mens fana. Månne ej detta var en tjenst och verk-
ligen loyalt handladt? Och exemplet, som Sv. M.
i detta fall gifvit, skall hon allt framgent följa.
EEE ANA RT Re eSATA ETEN NNE