Men när jag Rynan ristat, Så är jag nöjd i tysen år. La fine. Slytt. Lägger man så härtill, att Ellens födelsedag inföll i December månad, så måste man ännu mer beundra den dristiga flygt hans sångmö tar. Oaktadt dessa poetiska gåfvor och konstförfaranheter, kunde dock Ellen aldrig rätt lida Wille. Det hände sig till och med att en gång då de hade tvistat med hvarandra, och Wille till försoningsoffer dristade skänka Ellen en både vacker och durbar halsdyk, att hon helt simpelt surfvade den .tillhopa och kastade den på elden midt för hans åsun. Detta kunde Wille knappt någonsin rigtigt förlåta, helst det skedde i Svens närvaro, som icke kunde låta bli att draga på munnen dervid. Allmänna tron var emellertid, att Gräflingen gynnade Wille framför hans medtäflare Sven, helst den förre stundom gjort gubben presanter, än af vesttuger, än af piphyfven och annat smått, samt var honom behjelplig att klistra belgarna då dessa gingo sönder — hyvilket ofta hände i anseende till det nit hvarmed de anlitades — vid hvilka tillfällen Wille äfven släppte till skinnet. Med säkerhet visste dock ingen gubbens tankar hvarken i detta eller andra mål. Se här ett annat prof af samma art: Följande dagen var Ellen ovanligt blek, och de mörka ögonens glans var skymd nu af en tår, nu af en dyster skugga af sorg. Hon satt på soffan vid fönstret och blickade ut, der bortom skogen tinnarna af Stjernestads slottskapell framskymtade. EmelTonår sänktes hennes blick på ett öppet bref som låg framför henne, dock synbarligen utan att hon fästade någon uppmärksamhet dervid. Brefvet var från Wille Westgöthe som nu var utsocknes; det lydde som följer: Från den same till Den Sama! Cypidå med sitt blås sin koger och sin båge Måst lära utaf dig sin tärand eld och låge; Hans skäckar ingen lyst, hans hjyl ha ingen farrt När du dig vänder bårt och ej vill gifva kraft. Din åtbörd och ditt tal, din yppsun och ditt löje För mången är ett qval, för mången ock ett nöje. Ty hvad är mera pyst än dig oOgynstig se, Och hvad är mera lyst än se dig glader le. Jag blugs, min Ven, att jag har dristat Med denna piompa sanning bru En ädel rådnad i din hu; Men när jag Rynan ristat, Så är jag nöjd i tysen år! La fine. Slytt. Skrifvitt i min osunliga hudda bakom bergen. Sidan 87, raden 42 nedifrån, förekommer ett förvillande tryekfel: namnet Sven i stället för Simeon. — MD — Morbror Wilhelms Reseminnen. Smärre berättelser för ungdom, med fransysk öfversältning. Efter d:r Karl Dielitz, med åtta kolor. plancher. 441 sk. bko, och okolorerade dito 28. I många afseenden böra dessa små reseminnen hafva ett värde för Ungdom. Under sina serskilda rubriker — såsom t. ex.: använden tiden, flyn otacksamheten,,gören dem väl som eder hatax 0. s. v., förekomma här mindre, dialogiserade uppsatser af moralisk, lärorik och nöjsam egenskap, med bifogade historiska exempel, alla ganska lämpliga för barn. Derigenom att den svenska texten är åtföljd al fransysk! öfversältning, kunna dessa reseminnen äfven vara ganska användbara för: nybörjare i fran-: syskan, eller som det heter ... i språket. l — Julbordets bästa gåfva. Smärre berät-) lelser för barn; af Leopold Chimari. Med två kolorerade plancher. 20 sk. bko. Dessa borättelser innehålla följande rubriker: Konungsligt ädelmod, Sällspordt exempel på menniskokärlek , Brottet blir aldrig ostraffadt, Begrafningen, Oväntadt sammanträffande, Räddning genom en hund, Ädelmod, Den öfverkörda pudeln, Den missbe slåtne bondgossen, Tiggarflickan, 0. s. v., och äro hållna i en för barnets uppfaltning ganska passando? stil, samt af ganska vacker moral. De flesta äro lör öfrigt rätt nätta miniaturcr, hvilande på historisk grund. — 500 Riksdaler Banko. Komedi i två akter, med körer och kupletter af Mauritz Cramer. 16 sk. bko. Såsom uppfördt på den Nya teatern i Stockholm redan den 22 Maj 1346, förmoda vi att stycket är bekant för den hu: vudsakligaste delen af vära läsare; och om det icke skulle kunna motstå en strängare kritik, saknar det icke sina komiska situatioer och rätt trefliga sidor. : AREA MSS RS ANT TR SKANE ra EE Sa