är son till den Björnram, som under Gustaf den
HlI:s tid egde ett rykte om sig att vara cen stor
trollkarl; man kan häraf se, att stycket har sitt
lilla trolleri, hvilket dock fir en naturlig grund
att hvila på. Hr Blanche har bidragt med en
berättelse: Den broderade plånboken, en skizz,
tillhörande samma cykel af teckningar, hvarmed
hr B:s penna illustrerat Stockholmslifvet. Här
är det en ung man, som inkommit på de extra
ordinarie notariernas ekonomiskt kinkiga bana
men lika oförmodadt som i grefvens tid göl
lycka. Händelsen är kort, men bilden är hel,
Hr Kjellman-Göransson har levererat tvenne
bidrag, nemligen: Marie Anne (ur en aflidens
anteckningar) samt Den hvita rosen. Bida två
äro täcka, men framför allt den första; språket
är gratiöst och ideen af verkligt poetiskt värde
Den lilla färgrika taflan doftar af rose och he-
liotrop — utan att sakna sitt skuggparti eller
en lätt komisk brytning. Den andra skildrin-
gen eller Den hvita rosen, tycka vi oss hafva
läst på något annat ställe; men veta ej hvar
Samlingen afslutas med En kärlekshistoria,
teckning efter naturen af Vendela Hebbe. En
midsommarsnalt på landet och de poetiskt su-
perstitiösa tradit:oner, som bondfoliket då fister
vid vissa bemärkelsetecken, samt en ung flcka
af en etherisk natur, sjelf, så att säga, en lef-
vande midsommarnaltsdröm, äro hufvudmoti-
verna i detta stycke. Midsommaren flyr —
och det veka och känslofulla qvinnohjertat, upp-
fylldt af en kärlek, alltför poetisk, alltför svär-
mMmisk i sina ideala föreställningar, för att kunna
motsvaras af den veridsmenniska, som utgör
dess föremål, krossas af trolösheten; till slutet
bäddas hennes brudsäng bland vågornas skum-
hvita kuddar med de dallrande spetsarnav.
Uti denna teckning äro åtskilliga accessoirer
inflätade, för effektens skull, hvarom vi hänvisa
till sjelfva boken. Stycket är en liten skizz af
mycken dramatisk hållning; värman och mjuk-
heten i förf:s pensel, förut kända af några ut-
gifna noveller och följetongsartiklar, ig nfinner
man också här genast. Såsom varande ibland
de intressantaste i denna berättelse, rekommen-
dera vi ett par små stycken verklig ;naturpoe-
si, uti bref ifrån en ung Vestgöthehardtande,
kallad Baron Påse, till heltinnan i stycket. i
hvilken han var kär. Stafningen är i Vest-
göthadialekten, med utbyte af bokstäfverna u
och y emot hvarandra, såsom man bör i Vester-
göthland. Vi citera, för att lemna läsaren be-
grepp derom, följande utdrag:
Bland Ellens många beundrare var ock en ung
dräng, Wille Westgöthe kallad, eller såsom några
spefoglar ock titulerade honom Baron Påse, dermed
gisslande på en gårg hans sturskhet och hans handt-
verk. w ille var en Jtjuslagd, smalbent ungdom, som
alltid någon del af året vistades inom Jorsals för-
samling, der han, snart sagdt hos hvarje åbo, be-
traktades såsom barn i huset. Wille valsade ut-
märkt väl. Hvyälfde ögonen upp emot taket och
ksstade undan luggen med en egen högtidlig gest,
som de andra icke kunde göra efter. Han skref
också vers och anlitades beständigt af alla hjertnup-
na ungersvenner och tärnor, vid namns- och födelse-
dagar samt dessutom vid grifte- och giftetillfällen,
och skulle på grund af dessa sina gåfvor hafva stått
sig ganska slätt om han lefvat i kung Carl d. XI:s
tid, hvilken förbjöd dylika kompositioner. Att man
vid sådana tillfällen oftast skrifver sju för tu är
någonting ganska vanligt och äfven under vissa vil-
kor tillbörligt, men Wille skref äfven y för u, hvil-
ket åter var en liten egendomlighet den han till-
egnat sig och medfört från fädernebygden. Än för-
fattade han några vackra rim till en Ven från en
yngdomssuster,, än någon skämtsam påskbjydning,
än åter ett Skallebref till den Hylda, hvarvid syn-
tes att det sistnämnda, eller erotiska qvädet var hans
fors. Så skref han till Ellen på hennes födelsedag
ett märkeligt stycke i den vägen. Efter en inled-
ning på prosa, deruti han talar om hennes dugd
och prudnad, om syckar och förtjysning, fattat ho-
nom inspirationen:
Vällkomen dura dag med hela nordens fröjd!
Då all natyrens vidd ypplifvas yr sin dvala,
Och flyndran i sitt djyp och Dyfvan i sin höjd,
Och Sursan yti ängden om Ellens durkan tala,
All stjernor med sin glans, sjelf solen med Sin strå-
ar,
Som täcka ögon din, så Ijyfligt intet prålar;
Och måst natyren sjelf af kärlek varit fyll
När hon så ädelt ting har verkat utaf myll.
Jag blugs, min Yen, att jag har dristat
Med denna plompa sanning bru
En ädel rådnad i din hu;