sig derpå under däck, bärande den unga flic-
kan, han räddat, på sina armar.
Några djupa suckar framträngde ur hennes
bröst, och då han nedlagt henne på en mjuk
soffa i kajutan, öppnade hon åter ögonen. —
,Här är ni i säkerhet, sade han, stormen har
nu också börjat sakta sig.
I säkerhet, tack min herre; men en grai i
vågorne var dock lockande ...
Lockande, upprepade sir Williams, loc-
kande och så ungl!
Steg hördes i kajuttrappan. Det var styr-
mannen, som sade kaptenen, wt en gammal
herre ibland d2 räddade passagerarne frågade
efter det unga afdån de fruntimret.n
Hon har återhämtal sig och finner sig bäl-
tre,, svarade kaptenen.
En äldre qvinna, förmodligen ct slags up-
passerska, begär att få gå ned hit.
Låt henne komma, sade kaptenen och se-
dan han gifvit styrmannen ordres, huru de frem-
mande skulle irqvarteras och förses, återvände
han till sin räddade.
Ni är så blek, sade han, ni behöfver hjelp?
er uppasserska kommer ner straxt.
O, nej, jag mår väl nu! svarade hon, och
äfven Williams fann sig väl, då hon nu med de
sköna blå ögcnen så huldt betraktade honom.
Men snart blefvo tårar deruti synliga och för
den unge sjömannen voro de såsom förgätmig
ej, speglande sig i den klara bäcken.
Min uppasserska, sade Euphrosinc, resande
sig från soffan, med en viss ängslan, ja visst,
— men nej, hon är väl sjuk af förskräckelse,
mera än jag: förskräckt, fortfor hon; för-
skräckt var jag icke — icke rädd — och dock
— men icke för döden i den svalkande vågen,
— den hade befriat mig från så mycket —
Befriat? inföll Williams. I ungdomens
leende vår?
Leende? — emot hvem ler den väl? växa
icke törnen öfverallt; dess taggar såra djupt!
— men, hvad säger jag? Jag tror att jag icke
en gång tackat min räddare: Jag var öfvergif-
ven, — förunderligt, — man hade glömt mig,