sig derpå under däck, bärande den unga flickan, han räddat, på sina armar. Några djupa suckar framträngde ur hennes bröst, och då han nedlagt henne på en mjuk soffa i kajutan, öppnade hon åter ögonen. — ,Här är ni i säkerhet, sade han, stormen har nu också börjat sakta sig. I säkerhet, tack min herre; men en grai i vågorne var dock lockande ... Lockande, upprepade sir Williams, lockande och så ungl! Steg hördes i kajuttrappan. Det var styrmannen, som sade kaptenen, wt en gammal herre ibland d2 räddade passagerarne frågade efter det unga afdån de fruntimret.n Hon har återhämtal sig och finner sig bältre,, svarade kaptenen. En äldre qvinna, förmodligen ct slags uppasserska, begär att få gå ned hit. Låt henne komma, sade kaptenen och sedan han gifvit styrmannen ordres, huru de fremmande skulle irqvarteras och förses, återvände han till sin räddade. Ni är så blek, sade han, ni behöfver hjelp? er uppasserska kommer ner straxt. O, nej, jag mår väl nu! svarade hon, och äfven Williams fann sig väl, då hon nu med de sköna blå ögcnen så huldt betraktade honom. Men snart blefvo tårar deruti synliga och för den unge sjömannen voro de såsom förgätmig ej, speglande sig i den klara bäcken. Min uppasserska, sade Euphrosinc, resande sig från soffan, med en viss ängslan, ja visst, — men nej, hon är väl sjuk af förskräckelse, mera än jag: förskräckt, fortfor hon; förskräckt var jag icke — icke rädd — och dock — men icke för döden i den svalkande vågen, — den hade befriat mig från så mycket — Befriat? inföll Williams. I ungdomens leende vår? Leende? — emot hvem ler den väl? växa icke törnen öfverallt; dess taggar såra djupt! — men, hvad säger jag? Jag tror att jag icke en gång tackat min räddare: Jag var öfvergifven, — förunderligt, — man hade glömt mig,