a 2 a nom landets geografiska belägenhet emot Rysslands förstorande; vir regering har jemväl utgjort en af de makter, som serskildt undertecknat traktaten af den 3 Maj 4845, och garanterat dess bestånd. Man kan och bör således förmoda, att vår regering åtminstone icke med absolut stillatigande kunnat åse den missaktning, som äfven den fått röna vid detta tilljälle. Det är visst sanning, att nationen genomlefvat nära noz ett halft århundrade under en serdeles svag och nästan förnedrande politisk ställning till vår granne i öster; men man bör hoppas, att, med mycket annat, äfven detta förhållande måste hafva upphört, och att nu mera den y:tre politiken, såväl som den inre, söker stöd i grundsatserna och det allmänna tänkesältet, hvilket icke kan vara obekant för regeringen eller någon annan. Såsom: ledning för omdömet häröfver, behöfver man eljest endast kasta en flyktig blick på tilldragelser, hvilka ännu stå ganska lefvande för svenska folkets ögon. Man vet att Napoleon uppbjöd hela sin förmåga at draga Gustaf IV Adoif in i sin politik, och för att leda kriget mot Ryssland till ett afgörande resultat, erbjöd honom Sveriges gamla Östersjöprovinser 0. s. v.: men hvilken minnes icke äfven huru alla dessa bemödanden från den fransyska sidan strandade mot Gustaf IV Adols kortsynta envishet, hvaraf snart derefter följde icke blott Finlands förlust, utan äfven hans eget fall: båda delarne på det hela resultater af Tilsiterfreden. Men hvad Ryssland derpå än vann — icke förvärfvade det sig det svenska folkets sympathier. Med den kränkta nationalkänslans glödande harm hoppades man ännu på en annan framtid, då Fursten af Ponte Corvo år 4840 valdes till Svensk Kronprins. Uti honom tänkte man sig en representant af den nya tidens idcer, en man ur folket, en revolution-ns son och skötebarn, en hatare af absolutismen, i förening med de fältherreegenskaper, som tillhörde en af Napoleons krigskamrater — och nationen syntes således äga stora garantier, att i honom få en naturlig motståndare till allt fientligt moskovitiskt påtryck. Man hoppades också på intet annat, än på ett starkt, länge önskadt förbund med Frankrike, med Napoleon, emot Ryssland, emot Alexander, i ändamål att spränga den absolutistiska kolossen, samt att återvinna åt Sverige åtminstone hvad det under det sista tiotalet förlorat at sina geografiska gränsor och sin politiska betydelse. Under sådana föreställningar välkomnade man den nya Kronprin en ä ven, då han anlände hit, nära nog såsom en politisk frälsare; och uttrycket i den nya folksången: han kom som från höjden, lofsjungom i fröjden, båd gammal och ung, var då icke en tom fras, utan lefd2 i allas bjertan. Historiens blad vände sig likväl snart på ett oväntadt sätt. I stället att sluta sig till Napoleon, till Frankrike, till sitt eget fädernesland, slöt han sig till Alexander, till sitt gamla och nya fäderneslands fiende. Vi vilja icke här återkomma till några kommentarier i öfrigt öfver 1842 års politik celler ingå i en undoroslkang, Huruvida ef UP Svarrgneter, som enligt hvad man sedermera påstått skulle mött svenska regeringen i händelse af ett annat system än det som vidtogs, hade kunnat undvikas om Carl Johan genast ifrån början hade uppfattat de svenska sympathierna och handlat derefter; men så mycket är säkert, att om Frankrikes mission är, att utbreda civilisationens och ideernas välde såsom motvigt mot Iden fysiska styrkans, så verkade QCarl Johan Igenom 4842 års allians betydligt mot detta ländamål; och att Ryssland aldrig kommer at! larbeta för detsamma, derom är man temliger lenso. Det historiska af saken är i alla fall, atl Carl Johan härigenom bidrog ganska hufvud. sakligt, att störta Frankrike, och göra sin eger regering till ett slags fritt vasalldöme unde Iden makt, mot hvilken nationen i århundrader kämpat; ja, han tillät till och med, utan at ens någon not, allmänheten vetterligt, derom j