a 2 a
nom landets geografiska belägenhet emot Ryss-
lands förstorande; vir regering har jemväl ut-
gjort en af de makter, som serskildt underteck-
nat traktaten af den 3 Maj 4845, och garan-
terat dess bestånd. Man kan och bör således
förmoda, att vår regering åtminstone icke med
absolut stillatigande kunnat åse den missakt-
ning, som äfven den fått röna vid detta till-
jälle. Det är visst sanning, att nationen ge-
nomlefvat nära noz ett halft århundrade under
en serdeles svag och nästan förnedrande poli-
tisk ställning till vår granne i öster; men man
bör hoppas, att, med mycket annat, äfven detta
förhållande måste hafva upphört, och att nu
mera den y:tre politiken, såväl som den inre,
söker stöd i grundsatserna och det allmänna
tänkesältet, hvilket icke kan vara obekant för
regeringen eller någon annan. Såsom: ledning
för omdömet häröfver, behöfver man eljest en-
dast kasta en flyktig blick på tilldragelser, hvil-
ka ännu stå ganska lefvande för svenska folkets
ögon. Man vet att Napoleon uppbjöd hela sin
förmåga at draga Gustaf IV Adoif in i sin po-
litik, och för att leda kriget mot Ryssland till
ett afgörande resultat, erbjöd honom Sveriges
gamla Östersjöprovinser 0. s. v.: men hvilken
minnes icke äfven huru alla dessa bemödanden
från den fransyska sidan strandade mot Gustaf
IV Adols kortsynta envishet, hvaraf snart der-
efter följde icke blott Finlands förlust, utan äf-
ven hans eget fall: båda delarne på det hela
resultater af Tilsiterfreden. Men hvad Ryss-
land derpå än vann — icke förvärfvade det sig
det svenska folkets sympathier. Med den kränkta
nationalkänslans glödande harm hoppades man
ännu på en annan framtid, då Fursten af Ponte
Corvo år 4840 valdes till Svensk Kronprins.
Uti honom tänkte man sig en representant af
den nya tidens idcer, en man ur folket, en re-
volution-ns son och skötebarn, en hatare af
absolutismen, i förening med de fältherreegen-
skaper, som tillhörde en af Napoleons krigs-
kamrater — och nationen syntes således äga
stora garantier, att i honom få en naturlig mot-
ståndare till allt fientligt moskovitiskt påtryck.
Man hoppades också på intet annat, än på ett
starkt, länge önskadt förbund med Frankrike,
med Napoleon, emot Ryssland, emot Alexander,
i ändamål att spränga den absolutistiska kolos-
sen, samt att återvinna åt Sverige åtminstone
hvad det under det sista tiotalet förlorat at
sina geografiska gränsor och sin politiska bety-
delse. Under sådana föreställningar välkomnade
man den nya Kronprin en ä ven, då han anlän-
de hit, nära nog såsom en politisk frälsare;
och uttrycket i den nya folksången: han kom
som från höjden, lofsjungom i fröjden, båd
gammal och ung, var då icke en tom fras,
utan lefd2 i allas bjertan.
Historiens blad vände sig likväl snart på ett
oväntadt sätt. I stället att sluta sig till Napo-
leon, till Frankrike, till sitt eget fädernes-
land, slöt han sig till Alexander, till sitt gamla
och nya fäderneslands fiende. Vi vilja icke
här återkomma till några kommentarier i öf-
rigt öfver 1842 års politik celler ingå i en un-
doroslkang, Huruvida ef UP Svarrgneter, som
enligt hvad man sedermera påstått skulle mött
svenska regeringen i händelse af ett annat sy-
stem än det som vidtogs, hade kunnat undvi-
kas om Carl Johan genast ifrån början hade
uppfattat de svenska sympathierna och hand-
lat derefter; men så mycket är säkert, att om
Frankrikes mission är, att utbreda civilisatio-
nens och ideernas välde såsom motvigt mot
Iden fysiska styrkans, så verkade QCarl Johan
Igenom 4842 års allians betydligt mot detta
ländamål; och att Ryssland aldrig kommer at!
larbeta för detsamma, derom är man temliger
lenso. Det historiska af saken är i alla fall, atl
Carl Johan härigenom bidrog ganska hufvud.
sakligt, att störta Frankrike, och göra sin eger
regering till ett slags fritt vasalldöme unde
Iden makt, mot hvilken nationen i århundrader
kämpat; ja, han tillät till och med, utan at
ens någon not, allmänheten vetterligt, derom
j