NORSK OPINION OM VAL-CENSUS. I norska Morgenbladet läses följande korta, men sakrika yttrande: Om den svenska representations-kommitteen låter beveka sig af det skrik, som vi från flera båll hört om bondvälde och de råa massornas öfvervigt, till att bestämma representant-valet i två klasser, efter förmögenhet, skall följden deraf blifva, att den fattiga landt-allmogen alltid skall få några representanter utur sin krets, då detta deremot antingen alldeles icke eller blott i ringare grad skulle inträffa, om valet ble:ve fritt. I Norge är, som man vet, census mycket låg, och man röstar der per capita. En man, som äger en jordbesittning, med blott 8 skillingars grundskatt, afgifver en röst, och den är lika mycket gällande, som dens röst, hvilken eger cn tunna guld eller en hel hop jordegendomar. Men hvilka olägenheter har man väl rönt deraf? I allmänhet har den rike mannen alltid blilvit vald, såsom den, hvilken kunde förmå mest, så vida man icke hat antingen väsendtliga anmärkninger emot hans karakter eller duglighet, eller han icke sjelf arbetat emot valet. Äfven de höga ropen här i landet om Bonde-Storthing, hvari upplösa de sig? Äro de norska bönder, som möta på Storthinget, simpla män af allmogen? Ingalunda. I andra länder skulle dess; samme män säkert vara adelsmän eller så kallad2 ståndsersoner, men här brukas icke dessa titlar. Om man satte en census af till exempel 10,900 rdr sv. banko eller 3800 Speciedaler i jordegendems värde för valbarhet till Storthingsman, kuru många Bönder skulle väl derigenom blifvit uteslutna från våra Storthing? Efter vår kännedom af ledamöternas ekonomiska ställning, skulle en sådan förmögenhets qvadifUvation väl hafva beröfvat Storlhinget en de embetsmän, och kanske hvarje Storthing tra eller fyra bönder; hvaremot en långt mer öfvervägande pluralitet af de bönder, som hit: tills infunnit sig på Norges Storthing, vari egare af mera än 40 till 42,000 rdr Sv. ban kos egendomsvärde. Allmogen väljer icke sin så kallade stackare till något värf; den ha sin fåfänga, liksom alla andra menniskor, och väljer blott till förtroende-uppdrag framståendt personligheter. Finner den det riktigt, att håll: sig till sina jemlikar, blifver det dock alltid d mest förmögne, rikaste och dugligaste inon dess krets. Men att hindra val ibland ick förmögne, af fruktan för deras öfvervigt, syne vara orimligt, och efter vår erfarenhet här Norge alldeles onödigt.