NORSK OPINION OM VAL-CENSUS.
I norska Morgenbladet läses följande korta,
men sakrika yttrande:
Om den svenska representations-kommitteen
låter beveka sig af det skrik, som vi från flera
båll hört om bondvälde och de råa massornas
öfvervigt, till att bestämma representant-valet
i två klasser, efter förmögenhet, skall följden
deraf blifva, att den fattiga landt-allmogen all-
tid skall få några representanter utur sin krets,
då detta deremot antingen alldeles icke eller
blott i ringare grad skulle inträffa, om valet
ble:ve fritt. I Norge är, som man vet, census
mycket låg, och man röstar der per capita.
En man, som äger en jordbesittning, med blott
8 skillingars grundskatt, afgifver en röst, och
den är lika mycket gällande, som dens röst,
hvilken eger cn tunna guld eller en hel hop
jordegendomar. Men hvilka olägenheter har
man väl rönt deraf? I allmänhet har den rike
mannen alltid blilvit vald, såsom den, hvilken
kunde förmå mest, så vida man icke hat an-
tingen väsendtliga anmärkninger emot hans ka-
rakter eller duglighet, eller han icke sjelf ar-
betat emot valet. Äfven de höga ropen här i
landet om Bonde-Storthing, hvari upplösa de
sig? Äro de norska bönder, som möta på
Storthinget, simpla män af allmogen? Inga-
lunda. I andra länder skulle dess; samme män
säkert vara adelsmän eller så kallad2 stånds-
ersoner, men här brukas icke dessa titlar.
Om man satte en census af till exempel 10,900
rdr sv. banko eller 3800 Speciedaler i jord-
egendems värde för valbarhet till Storthings-
man, kuru många Bönder skulle väl derige-
nom blifvit uteslutna från våra Storthing?
Efter vår kännedom af ledamöternas ekonomi-
ska ställning, skulle en sådan förmögenhets qva-
difUvation väl hafva beröfvat Storlhinget en de
embetsmän, och kanske hvarje Storthing tra
eller fyra bönder; hvaremot en långt mer öf-
vervägande pluralitet af de bönder, som hit:
tills infunnit sig på Norges Storthing, vari
egare af mera än 40 till 42,000 rdr Sv. ban
kos egendomsvärde. Allmogen väljer icke sin
så kallade stackare till något värf; den ha
sin fåfänga, liksom alla andra menniskor, och
väljer blott till förtroende-uppdrag framståendt
personligheter. Finner den det riktigt, att håll:
sig till sina jemlikar, blifver det dock alltid d
mest förmögne, rikaste och dugligaste inon
dess krets. Men att hindra val ibland ick
förmögne, af fruktan för deras öfvervigt, syne
vara orimligt, och efter vår erfarenhet här
Norge alldeles onödigt.