Julisolen. Naturen tycktes jublande fira denna
fest. Markisinnans berlinare, komfortablare än
en abbiös birstol från 47:de århundradet, öpp-
nade tåget. Den ansedde herrn, baron de Bre-
teuil, och markisinnans läkare voro i denna
vagn. Derefter följde Zephirines eleganta, luf-
tiga kalesch, med all sin prakt i livre och hä-
star — Och den arme mannen, som en gång
med så dyster blick skådat upp till denna glän-
sande höjd, satt nu midt emot henne. Hans
drag utvisad: dock nu mera oro än då, och
hans leende var tvungnare, hans hufvud böjde
sig djupare. Han kände sig icke mer så full-
komligt -ren; han var icke mer så stolt; ban
eftertinkte ödets märkvärdiga förändring, hvil-
ket anvisat honom en plats i denna vagn, hvars
kusk en gång så föraktligt skådade ned på ho-
nom. Det förargade honom, att han ej för-
blifvit fläckfri i societetslifvet. Ian kunde icke
mer ifra emot dårskapen, ty han hade räckt
den och beadrägeriet handen. En enda tanka
uppehöll honom dock: det är i dag för sista
gången. Hädanefter skulle han åter tillhöra
sig sjelf, om ock hela korthuset af hons dröm-
da lycka sammanföll och han med sin Louise
måste lefva af hennes handarbetetj
Dessa betraktelser gjorde honom icke språk-
sam. Zephirine måste hålla till godo med Hen-
ris qvickheter öfver hvad han kallade deras
valfärd till Eldorado, hvars Columbus marki-
sinnan de Caumartin föreställde. Hvar och
en kände hennes sköna, gästvänliga landthus i
orannskapet af S:t Cloud, hvilket hon stundom
bebodde, och då man såg en hvit fagad skimra
senom) träden, var Jules den enda, som icke