bar plötsligen rest sig upp derur, och Konungen i Sardinien har lyckönskat den nye påfven till hans liberalism i politik och handels lagstittning. Det är ölverflödigt tillägga, att i fall Frankrike endast moderat understödde de liberala tendenserna hos de Italienska hofven, hvilka uppenbarligen längta efter att blifva oberoende af Osterrike, så skulle Metternichs diktatur derigenom öfverändakastas, eller åtminstone inskränkas till foten af Alperna. Frankrike behöfver blott säga ett ord, och allmänna tänkesättet i Italien är helt och hållet på dess sida. Dess propaganda kunde nu med mera säkerhet eröfra Italien, än nånsin Napoleons vapen förmådde, Här kan man vedergälla hvad som blifvit förbrutet emot Krakau; här kan en seger vinnas, värdig fredens Napoleon, en seger, som hvarken fordrar utrustning af flottor eller tillökning af armåeer, en seger, som Frankrike kunde vinna och njuta frukterna af ensamt, och som icke erfordrade någon phjertlig öfverensstämmelse, inga gemensamma noter eller gemensam handling med England eller någon annan makt, emedan här icke vore fråga om annat, än en naturlig utveckling och framgång af detta ideernas krig — af dessa civilisationons eröfringar, som Fransmännen skryta öfver såsom sin bestämmelse, och hvilket visserligen vore den bästa taktik, den fruktansvär: daste kampanj, som liberalismen i vester kunde företaga emot despotismen i öster. Vi skole med stort intresse och deltagande följa dessa rörelser i Italien. Ultra-absolutisterna i det Inndet hålla tillsammans, äro verksamma och konspirera. Osterrikarne, ensamme, uppmuntra dem på allt sätt, och furst Metternich använder sina agenter och sina intriger, för att utrota liberålismen i Italien, lika nitiskt, som Frankrike användt sin2, för att utrota liberalismen i Spanien. Påfven ensam kan ieke motstå denna retrograda impuls, såvida han icke kraftfullt och nitiskt tages under armarne. Frankrike är fullt i stånd att gilva honom detta stöd. Men skall den makten väl äfven göra det? Hittills hafva reformerna i de romerska staterna hufvudsakligen varit administrativa. Förändringen har varit af det slaget, som ett land känner då det öfvergått från en enfaldig despots till en upplyst mans herravälde. Förändringen är högst välgörande för det närvarande, men lofvar föga för framtiden. För att göra förbättringen varaktig, vore det nödvändigt att gi.va institutioner, åtminstone municipal-institutioner åt städerna i Kyrkostaten. Men här börja vi alt tvifla om franske konungen, hvilken synes gynna despotismen med liberala tendenser, den upplysta despolismen, men deremot afsky grundlagar och institutioner, i synnerhet municipal-institutioner. I sjelfva verket hafva fransmännen förstört dessa frihetens beståndsdelar i alla de länder, der de fått inflytande. Och dock kan, sådana förutan, ingenting göras för Kyrkostaten. Att fransyska hofvet visat sig fiendtligt emot riDeransmen 1 Spanien och Grekland, kan dock måhända förklaras genom dess begär att motverka Englands inflytande, en makt, som de liberale i dessa båda länder tro om mera uppriktighet. I Italien hafva engelska bearbetningar och inflytanden ännu icke vunnit insteg. Frankrike har derföre ett öppet och vidsträckt fält för sina bemödanden, och ingenting annat som motarbetar dem, än Österrikes despotism och presterskapets bigolteri. Om Frankrike går fram på den stråten, så kan det mer än hämnas våldet emot Krakau. Det skail då utsträcka liberalismens gebit och inflytande ivester och närma sig sin favoritplan att göra Medelhafvet till ett fransyskt ha, och detta skall ske på ett sätt, som skall framkalla beundran och ingalunda afundsjuka å Englands sida. Må Frankrike blott uppriktigt sträfva att utsträcka den politiska fribeten och handelsfriheten, och verkligheten af en allians och hjertlig öfverensstämmelse, emellan de båda länderna är gilven, utan några toma och ofta bedrägliga fraser. Om Frankrikes syftemål visa sig vara af detta uppNR RRN NNE TRE rn oe tr VÄVS OENAA gåv ken MM Rd TRE PR VARAN RR