bar plötsligen rest sig upp derur, och Konun-
gen i Sardinien har lyckönskat den nye påf-
ven till hans liberalism i politik och handels -
lagstittning. Det är ölverflödigt tillägga, att i
fall Frankrike endast moderat understödde de
liberala tendenserna hos de Italienska hofven,
hvilka uppenbarligen längta efter att blifva obe-
roende af Osterrike, så skulle Metternichs dik-
tatur derigenom öfverändakastas, eller åtmin-
stone inskränkas till foten af Alperna. Frank-
rike behöfver blott säga ett ord, och allmänna
tänkesättet i Italien är helt och hållet på dess
sida. Dess propaganda kunde nu med mera
säkerhet eröfra Italien, än nånsin Napoleons
vapen förmådde,
Här kan man vedergälla hvad som blifvit
förbrutet emot Krakau; här kan en seger vin-
nas, värdig fredens Napoleon, en seger, som
hvarken fordrar utrustning af flottor eller till-
ökning af armåeer, en seger, som Frankrike
kunde vinna och njuta frukterna af ensamt,
och som icke erfordrade någon phjertlig öfver-
ensstämmelse, inga gemensamma noter eller
gemensam handling med England eller någon
annan makt, emedan här icke vore fråga om
annat, än en naturlig utveckling och framgång
af detta ideernas krig — af dessa civilisatio-
nons eröfringar, som Fransmännen skryta öf-
ver såsom sin bestämmelse, och hvilket visser-
ligen vore den bästa taktik, den fruktansvär:
daste kampanj, som liberalismen i vester kunde
företaga emot despotismen i öster.
Vi skole med stort intresse och deltagande
följa dessa rörelser i Italien. Ultra-absolutister-
na i det Inndet hålla tillsammans, äro verksam-
ma och konspirera. Osterrikarne, ensamme,
uppmuntra dem på allt sätt, och furst Metter-
nich använder sina agenter och sina intriger,
för att utrota liberålismen i Italien, lika ni-
tiskt, som Frankrike användt sin2, för att ut-
rota liberalismen i Spanien. Påfven ensam kan
ieke motstå denna retrograda impuls, såvida
han icke kraftfullt och nitiskt tages under ar-
marne. Frankrike är fullt i stånd att gilva ho-
nom detta stöd. Men skall den makten väl
äfven göra det?
Hittills hafva reformerna i de romerska sta-
terna hufvudsakligen varit administrativa. För-
ändringen har varit af det slaget, som ett land
känner då det öfvergått från en enfaldig despots
till en upplyst mans herravälde. Förändringen
är högst välgörande för det närvarande, men
lofvar föga för framtiden. För att göra för-
bättringen varaktig, vore det nödvändigt att
gi.va institutioner, åtminstone municipal-insti-
tutioner åt städerna i Kyrkostaten. Men här
börja vi alt tvifla om franske konungen, hvil-
ken synes gynna despotismen med liberala ten-
denser, den upplysta despolismen, men deremot
afsky grundlagar och institutioner, i synnerhet
municipal-institutioner. I sjelfva verket hafva
fransmännen förstört dessa frihetens bestånds-
delar i alla de länder, der de fått inflytande.
Och dock kan, sådana förutan, ingenting göras
för Kyrkostaten.
Att fransyska hofvet visat sig fiendtligt emot
riDeransmen 1 Spanien och Grekland, kan dock
måhända förklaras genom dess begär att mot-
verka Englands inflytande, en makt, som de
liberale i dessa båda länder tro om mera upp-
riktighet. I Italien hafva engelska bearbetnin-
gar och inflytanden ännu icke vunnit insteg.
Frankrike har derföre ett öppet och vidsträckt
fält för sina bemödanden, och ingenting annat
som motarbetar dem, än Österrikes despotism
och presterskapets bigolteri. Om Frankrike
går fram på den stråten, så kan det mer än
hämnas våldet emot Krakau. Det skail då ut-
sträcka liberalismens gebit och inflytande ive-
ster och närma sig sin favoritplan att göra Me-
delhafvet till ett fransyskt ha, och detta skall
ske på ett sätt, som skall framkalla beundran
och ingalunda afundsjuka å Englands sida. Må
Frankrike blott uppriktigt sträfva att utsträcka
den politiska fribeten och handelsfriheten, och
verkligheten af en allians och hjertlig öfverens-
stämmelse, emellan de båda länderna är gilven,
utan några toma och ofta bedrägliga fraser. Om
Frankrikes syftemål visa sig vara af detta upp-
NR RRN NNE TRE rn oe tr VÄVS OENAA gåv ken MM Rd TRE PR VARAN RR