— ÄR FRANSYSKA KABINETTET UPPRIKTIGT I SIN PROTEST EMOT KRAKAUS INFÖRLIFVANDE MED ÖSTERRIKE? Denna fråga har, såsom vi förut nämnt, blifvit mycket behandlad i Engelska pressen, som i allmänhet synes benägen alt tro Fransyska regeringen om dubbelt spel i denna sak. Huru härmed verkeligen förhåller sig, blir väl innan så särdeles lång tid ,uppenbart; ty om Frankrike icke gör någonting för att sätta i synnerhet Österrike i förlägenhet, hvartill det ej saknar flere utvägar, så lärer väl den slutsatsen ej vara origtig, alt de stora braskande orden, som dess regerings protest säges innehålla, ej åsyftat annat, än att rädda skenet inför verldens ögon. Denna regering, ehuru utgången ur en folkrevolution, har under hela sin tillvaro visat så mycken undfallenhet för de absolutistiska makterna, så mycken sympathi för allt, som syftat att hämma frihetens utveckling hos andra folk, att det är helt naturligt, att hon vid detta tillfälle ej kunnat undgå misstankan, att hafva med sitt samtycke till Krakaus införlifvande med Österrike köpt de stora nordiska makternas tystnad i afseende på Montpensier ska giftermålet. Engelska bladet Daily News innehåller i aseende på dessa förhållanden en ganska läsvärd uppsats, som vi här nedanföre reproducera. Den lyder på följande sätt: Verlden får ganska snart tillfälle bedömma, huruvida fransyska hofvet är upprigtigt i den öfverraskning och ovilja, som det föregifver sig känna öfver det oförsvarliga tillintetgörandet af Krakaus sjelfständighet. Hvarje statsman känner ganska väl, huru ytterst sårbart Österrike är icke blott för Frankrikes vapen, utan äfven för dess ideer, om Frankrike vill gifva dem någon ny och fientlig impuls. Hvar och en vet genom hvad medel Österrike bibehåller sig i besittning af den del af Italien, som är i dess våld, och utöfvar inflytande på resten af denna halfö. Huru lätt det skulle vara för Frankrike att störta Österrikes välde i Italien, och sätta de oberoende staterna på denna halfö i stånd att helt och hållet frigöra sig från den tyngd, hvarmed Österrike trycker dem, och derigenom göra det omöjligt för denna makt att herrska i Lombardiet — detta är så klart, att ingen kan föreställa sig, att Österrike vågade utmana Frankrike på det sätt det gjort, såvida denna makt icke på förhand vore försäkrad, att Frankrike icke skull? på något allvarsamt sält hämnas det. Nästan alltifrån början af sin regering har Ludvig Filip lagt an på att stå väl med Österrike, och vid flere tillfällen visat sin benägenhet, att vinna furst Metternich genom de offer, som denne furste mest värderar — de unga och uppåtsträfvande folkens frihet. Det var för att ställa sig in med Österrike, som Fransmännens Konung försköt de liberale i Spanien, uppoffrade de liberale i Grekland, och vägrade att handla i hjertlig öfverenssämmelse, med England i afseende på dessa länders administration och konstitutionella inrättningar. Om Spanien blifvit alltför fritt, så skulle det hafva revolutionerat Italien: om Groktont DHINVIL äl för fritt, skulle det hafva visat, att fria statsinrättningar voro möjliga i Östra Europa. En stor afvikelse från Frankrikes vanliga politik, att ställa sig väl med Österrike, ägde nyligen rum vid valet af en liberal pålve, och vid de progressiva reformerna inom Romerska staten. Dessa hafva måhända gått längre, än Fransmännens Konung åsyftade, emedan hans afsigt snarare var, alt utvidga kretsen för sil! eget inflytande, och göra sig till herrskare öfver den påfliga styrelsen, såsom en nödvändig förberedelss för hans planer i afseende på de Spanska giftermålen. Men imedlertid har, i följd häraf, Italien kommit i rörelse från ena ändan af halfön till den andra. En fredlig revolution utvecklar sig i de Romerska staterna och denna, i stället att väcka motstånd hos de andra monarkierna på Italienska halön, har tvertom blifvit med fägnad helsad och välkomnad af dem. Hofvet i Neapel har hvarken visat räddsla(?)eter ovilja(?). Hofvet i Turin, som man ansåg nedsjunket i absolutismens dy,