mögenhet och bildning äro i och för sig källor til
måkt och välstånd. De, som besitta förmögenhe
och bildning, äro i förhållande till sin samfunds
ställning mäktigare, än de som hvarken äro för
mögne eller bildade. Följakteligen vore det i hög-
sta måtto förnuftsstridigt, om de, som redan i de
ena eller det andra afseendet vore i besittning al
en makt, ville utsträcka densamma ända derhän,
att, de svagare, de som ingen makt hade, skullc
varda beröfvade sina ursprungliga sociala och po-
litiska rättigheter. Ar makten en naturlig, ound-
viklig och aktningsvärd följd af bildning och för-
mögenhet, en makt, som alltså äfven kan komma
de icke bildade och fattiga klasserna till hjelp, så
handlar den sjelfviskt och orätt, om den stöter dessa
ifrån sig; den försvagar sig slutligen äfven sjelf
derigenom, att den tillintetgör dessa klassers rät-
tigheter och förhindrar dem, att äfven så småning-
om arbeta sig upp till bildning, makt och lycka
och sålunda förstärka de redan mäktiges leder. Så
handäla imedlertid alla motståndare af de fria valen
och den allmänna rösträtten.
Det är otvifvelaktigt, att en lagstiftande försam-
ling, som är vald af hela folket och följaktligen
skall bevakr ala dess angelägenheter, äfven måste
hysa aktning för minoritetens på förnuft och bil-
lighet grundade rättigheter. Det blir dock dess
ovilkorliga pligt att så sammanjemka interessena,
så att de blifva gemensamma för alla och icke
pblott för några få. Om fördenskull utbredandet af
ett allmänt välstånd är, eller åtminstone ford: vara,
en Regerings hufyudsakliga syftemål, så är äfven
tydligt och klart, att det interesse, hvilket alla
pstatens medlemmar hafva g m:nsaut, är af större
vigt och betydenhet, än det, som går ut på att
rikta några få på de öfriges bekostnad.
Om folket skall kunna blifva representcradt, så
måste det äfven naturligtvis få välja sina represen-
ptanter; ty om det icke sjelf väljer sina ombud, kan
det icke erhålla namn af att vara representeradt.
pOm soma få deltaga i valen af dessa ombud,
men andra ickr, så äro äfven somliga represente-
prade, men icke andra. Hufyvudfrågan blir alltså:
Hvyarföre skola blott några ega rättighet alt varda
prepresenterade? — Om ett antal köpmän blifva i
pen tidning uppmanade, att för ett gemensamt syf-
ptemål ingå en förening, så skulle det förefalla nå-
pgot hvar högst underligt, om det uti inledningen
till besagde uppmaning hette, att de nio tionde-
delarne af bolagsmännen, hyad användandet afka-
ppitalet vidkomme, icke hade någon rösträttighet.
Det vore, med andra ord, ungefär detsaimma som
att säga: En hop dumhufvudin. scm ick vta.
wuru de skola blifva af med sina pnrRAn ar
unna härigenom biifva hjelpte ur deras irå-
kad. förlägenhel. Och likväl är det föga skill-
nad mellan ett sålunda inrättadt bolag och det en-
pgelska folket. Nio tiondedelar af de fullmyndige
Engelsmännen hafva allsingen rösträtt; det är in-
gen hemlighet mera: det är erkändt, försvaradt,
blofsjunget till och med. Det är hela saken sådan
som den skall vara — denna vördnadsvärda, äro-
pfulla konstitution, på hvars förändrande och refor-
;merande det nästan är ett högmålsbrott att tänka.
Nära förenad med frågan om den allmänna röst-
rättigheten är frågan, beträffande det sätt, hvarpa
pdenna rättighet bäst kan blifva utöfvad. Ifär vi-
sar sig då genast att bailoteringen blir rent af nöd-
pvändig, om man skall kunna undvika det inflytande
och de bestickningsmedel, som makt och rikedom
i förening kunna göra gällande. Det är en all-
;mänt bekant sak, huru vid val af parlamentsleda-
möter i England tillgår, och de medel det ena el-
ler det andra af de stridiga partierna vid sådana
tillfällen, för vinnande af deras syftemål, använder.
Alla röster böra följakteligen afgifvas genom ballo-
tering. Detta omröstningssätt förebygger till stör-
sta delen all korruption, och medför tillika den
fördel, att valen kunna förrättas utan alla extra
kostnader och utgifter,
WORN YA SA