eller spelade. Många trängde sig omkring hus-
fruns divan. Plötsligt instörtade Jules, häftigt
upprörd, i salen. Han trängde sig fram mel-
lan h rrarne, som lemnade rum, sköt damerna
oartigt åt sidan och nalkades markisinnan. —
Hon ser honom och förskräcks för hans ansigts-
uttryck. Hans läppar darra, hans ögonbryn
draga sig tillsamman, och sjelfva det lugn, hvil-
ket han söker påtvinga sig, är starkaste beviset
på en stormande lidelse,
Kunna icke dessa menniskor aflägsnas? Jag
måste tala vid er! hviskade han helt sakta till
markisinnan; men hvar och en läste betydel-
sen af dessa ord ur hans blickar.
Markisinnan var i största förlägenhet. Ett så
föga passande känsloutbrott, ett så stort åsido-
sättande af det anständiga, hade hon icke vän-
tat af Jules. Han kände, att han måste vara
förlorad i de menniskors ögon, som med brin-
nande nyfikenhet betraktade honom, och hvilka
han icke, utan alt vara ohöflig, kunde aflägsna.
Det var ett ögonblick af obehaglig spänning,
ty Jules tycktes förlora tålamodet och vara
beredd att högt förnya sin begäran. Annu
mera än Jules lycka stod här på spel: äfven
Marias goda namn och hennes ställning i verl-
den. I detta ögonblick inträdde Zephirine lång-
samt och lugnt i salen, ledd under armen af
en man, som ibland alla var den mest ansedda
i sällskapet. Det låg nu något af orm i hen-
nes sköna blå ögon. Hon tycktes icke obser-
vera Jules. Hon adresserådo sig till en fru,
med hvilken hon annars sällan talade.
pHär börjar blifva mindre roligt; jag har be-
fallt fram min vagn, sade hon temligen högt.
Den smickrade frun fann genast, att hon ieke
kundelängre stadna qvar, der den moderna baro-
nessan hade ledsamt. Herrn, som infört Zephi-
rine, tog ock hastigt afsked. De öfriga begrepo,
att något måste förefallit, och inom några minu-
ter var salen tom — endast baron de Breteuil
qvarstadnade.. Hau betraktade Maria sorgligt.