UUAA VIL SANL fdAL: Uf HaAUdlld AV VELLEsllDete
OM RADIKALISMENS BETYDELSE I POLITI
SKA FRÅGOR.
Såsom bekant är haren liten tvist härom pi
don sednaste tiden ägt rum i tidningarna, me
anledning deraf att Aftonbladet sökte tillrätta
visa den mening, hvari många hittills tagit be-
nämningen radikalism och radikaler, nemliger
att det sednare skulte förnämligast beteckn:
personer, som antingen endast ville rifva om-
kull det befratliga i samhället, utan att sälla
något i stället, eller också yrka på toma och
abstrakta teoriers antagande, utan afseende på
deras mer ell:r mindre tillämplighet. Göth--
borgs handelstidning har nu sednast innehållit
en scrie af ganska väl skrifna artiklar i detta
ämne och citerar dervid bland annat en teck-
ning af den sanna rad.kalismens hufvudläror
af Franz Abraxas, hvilken är så riktig, att den
förtienar här meddelas:
Det engelska folket måste beständigt höra, att
det icke har någon rättighet att blifva represente-
radt; att icke massan, utan endast förmögenheten
kan göra anspråk på representationsrätt. Besinnar
väl aristokratien ock hvad den säger, då den stän-
digt framkommer med dessa och dylika påståen-
den? Men låtom oss äfven antaga, att det allc-
nast är förmögenheten, som skall representeras, så
fråge vi: om icke den fattiges arbete äfven är cn
förmögenhet, och om han, för att betrygga den-
samma, icke har något interesse i statens upprält-
hållande och välgång? — Det gifves på de britti-
ska öarne 8 millioner menniskor, som lefva af si-
na händers verk. Antage vi nu, att hvarje indi-
vid af dessa i medeltal förtjenar 4 shilling (om-
kring 42 rdr rgs) i hvarje vecka, så uppgår deras
inkomster veckligen till 4,800,000 sterling, må-
natligen till 49,200,000 och årligen till 240,000,060
. Och likfullt har aristokratien den oförskämd-
heten att påstå, det den arbetande klassen icke har
någon rättighet att blifva representerad! Den en-
gelska aristokratiens årliga inkomster belöpa sig
till omkring 30,000,900 ; den arbetande klassens,
såsom nyss blifvit ådagalagdt, till 240,000,000 ,
ch likväl vågar aristokratien såsom rättsregel upp-
ställa den satsen, att endast förmög-rheten får ega
säte och stämma i nationalförsamlingen! Härtill
kommer ytterligare, att, då det i England saknas
ail beskattning på fast egendom och pekuniär för-
mögenhet, och beskattningen följakteligen endast
är indirekt, så måste de arbetande och närande
klasserna nästan uteslutande bära alla skattebör-
dorna. Då staten med rätta af sina medlemmar
fordrar, att alla dess lagar skola hörsammas, så är
tydligt och klart, att hvar och en af dessa dess
medlemmar äfven har en obestridlig rätt att del-
taga i stiftandet af statens lagar, antingen person-
ligen eller genom ombud. Vore förhållandet an-
norlunda, så skulle den af de konstitutionella sta-
terna och i synnerhet af England utbasunade grund-
sats, att: lugen är ett uttryck af he a folkets
Jemensamma viljan, vara falsk. Från alla sidor
nåberopar man sig på skydd och stöd af den all-
männa opinionen; alla partier grunda offentliggö-
randet af sina anspråk på nationens förtroende;
pnödvändigheten att underkasta de lagstiftande och
juridiska förhandlingarne en offentlig kritik är all-
mänt erkänd; det förnuftsenliga af allmän röst-
prättighet kan ej heller förnekas eller med giltiga
pskäl bestridas: det blir följakteligen förnuftsstridigt
patt berömma sig öfver en pluralitet, som man en-
dast förmedelst de i representations-organismen fö-
revarande större brister och felaktigheter lyckats
tillkämpa sig. Hela förtjensten ligger, så att säga,
,deri, att de afgifna rösterna blifvit rigtigt räknade,
peller att inga olagligheter under deras afgifvande
blifvit begångne — och denna negativa förtjenst
vutskriker man sedan såsom något alldeles utomor-
dentligt ..... Sanningen är cr, men yvillfarelserna
äro mån,a och hvarje menniska har sina. Någon
större, än deras, som vilja tillägga en majoritet af
några få ministeriella röster namn och värdighet
vaf nationens gemensamma öfvertygelse, kan dock
näppeligen gifvas. Allmän rösträttighet är det
enda medel, hvarigenom den v.-rkliga pluraliteten
af nationen kan sättas i stånd att gifva sin opi-
nion tillkänna. Utan en sådan, wlan fria ech all-
omänna val kan man aldrig komma till ett säkert
resultat af hvad ett folk i politiskt hänseende vill
ller icke vill; hvad det till afhjelpandet af före-
pvarande brister, orättvisor och olägenheter anser
böra göras eller icke göras. — Utgående från denna
synpunkt upptog den radikala pressen till gransk-
pning sina motståndares åsigter och bevisade, att
till och med de åsigter, hvilka de mest frisinnade
af Whigpartiet proklamerat, voro stridande mot
statsborgarnes ursprungliga och oafhändbara rättig-
heter. Whigs fotade sin valrätt på förmögenhet
poch bildnidg. Men, invände då de radikale, för-
)
j