ett oförskyldt lidande. En liten bokhylla mec digra folianter. en stö:velknekt och en blyerts tecknng hängande på väggen, bevisad-, att til denna familj äfven hörde en man. De begge fruntimrensarbetade flitigt. Det enas ansigte hvaröfver mod och förstånd utbredde en viss glans, var blekt: och lidamde. Det andras, en brunette, med frisk kolorit på kinderna, som sjel:va nöden ännu. icke urblekt, tycktes mera vara bedröfvelsens :sällskaparinna, än nedtryckt! af egna sorger. Stundom tycktes hon till och med vilja underlätta arbetet med en glad sång, Men en blick åt alkoven bjöd genast tystnad: der slumrade de YHopitals: gamla mor — den bleka run var hans maka och flickan hans syster. Derföre ville han icke i går siga oss någonting,, sade Minn2, som gerna ville åter inleda e:t atbrutet samtal. ;Han tnkte på din: tårar vid skiljsmessan Det borde icke hindrat konom; min. Jule: vet ganska väl, alt det icke fattas mig mod all jag ärar hans vilja och ännu aldrig ogilla hvad han ansett fr godt och rätt. Du tror dock icke, att han skall öfvergitv: oss ?0 i Öfvergifva? — Vissl icke, en man som Ju les öfvergifver icke sin famil. Men vet dt hvad som så smärlsamt oroar mig? Det äl penningarn, hvilka han sändt oss. Gud allen: vet huru han fått d:m. -QOl! en aning säge mig, all mer än en tår häftar dervid, att hel: hans. själslugn ligger deruti! Han är för ädel alt -begåsett brotts: men förtviflan. öfver svår bedrågna hopp, vissheten om vår nöd och kan hända mina egna ord, ,som-ttorde innefattab,ngot. lörebrående,..kunna. möjligen uhavar brag den. olyeklige till. något: förlvifladt.-beslut.— OO dessa tonkari;trycka mitt: hjerta-såtom. döds synder...Ännu;ser jag honom; då hans er-gån; ; anfall af förbittring sade mig: Lou!se, du i