ett oförskyldt lidande. En liten bokhylla mec
digra folianter. en stö:velknekt och en blyerts
tecknng hängande på väggen, bevisad-, att til
denna familj äfven hörde en man. De begge
fruntimrensarbetade flitigt. Det enas ansigte
hvaröfver mod och förstånd utbredde en viss
glans, var blekt: och lidamde. Det andras, en
brunette, med frisk kolorit på kinderna, som
sjel:va nöden ännu. icke urblekt, tycktes mera
vara bedröfvelsens :sällskaparinna, än nedtryckt!
af egna sorger. Stundom tycktes hon till och
med vilja underlätta arbetet med en glad sång,
Men en blick åt alkoven bjöd genast tystnad:
der slumrade de YHopitals: gamla mor — den
bleka run var hans maka och flickan hans
syster.
Derföre ville han icke i går siga oss nå-
gonting,, sade Minn2, som gerna ville åter in-
leda e:t atbrutet samtal. ;Han tnkte på din:
tårar vid skiljsmessan
Det borde icke hindrat konom; min. Jule:
vet ganska väl, alt det icke fattas mig mod
all jag ärar hans vilja och ännu aldrig ogilla
hvad han ansett fr godt och rätt.
Du tror dock icke, att han skall öfvergitv:
oss ?0 i
Öfvergifva? — Vissl icke, en man som Ju
les öfvergifver icke sin famil. Men vet dt
hvad som så smärlsamt oroar mig? Det äl
penningarn, hvilka han sändt oss. Gud allen:
vet huru han fått d:m. -QOl! en aning säge
mig, all mer än en tår häftar dervid, att hel:
hans. själslugn ligger deruti! Han är för ädel
alt -begåsett brotts: men förtviflan. öfver svår
bedrågna hopp, vissheten om vår nöd och kan
hända mina egna ord, ,som-ttorde innefattab,n-
got. lörebrående,..kunna. möjligen uhavar brag
den. olyeklige till. något: förlvifladt.-beslut.— OO
dessa tonkari;trycka mitt: hjerta-såtom. döds
synder...Ännu;ser jag honom; då hans er-gån;
; anfall af förbittring sade mig: Lou!se, du i