Sr rn ——L NA Iga eller intet; ty så snart de till arbete tvinIgade individerna å ena sidan mnskat antalet af lösdrifvarn , så ökades å andra sidan liktidigt antalet ar de olyckliga arbetare, hvilka genom konkurrensen af denna plötsligt i arbetstäflan inkastade menniskoklass beröfvades anlingen hälten af eller hela arbetsförtjensten. Pattigdon..n hos en stor del a befolkningen, (ehuru uppkomm.n på olika sätt, förblef likväl till sin cgeniliga betydelse städse den amma. Under drottning Elisabeths tid, di knappast någo. år förflöt utan att å:minston: nigra hunidrade lösdriivare slutade sitt Hifi galgen, tycktes man slutligen inse, att alla de tilltagand: oligenhe erna icke kunde himmas ensamt genom vild, och då man för tillfillet icke kände någon bättre utväg, så beslöts det att erkänn: denna, nu en gng verkligen existerande, syssJolösa, obemedlade, öfverflödiga moenniskoklass och underhålla den på hela samhällets be kostn:d. Detta skedd2 gnom Elisabeth; 43:e Akt, til följe hvaraf kommunal-utskotten skulle upprätt: len taxa för de fattiges understöd inom hvarje distrikt, hvarvid man följde den grundsatsen, latt blott de, som voro oförmögne till arbete. Iskulle erhålla direkta almosor, men de arbetsföre deremot sys elsättning. Af redan anförde grunder kunde imedlertid denna sista klausul icke komma till någon egentuig verkställighet, och resultatet a! donna akt, likasom alla sednare tillägg, giek dock slutligen derpa ut, ati man inom kommunerna hvarje vecka utbetalade till kommunans fattige en summa i kontanta penningar. Härmed tycktes för tillfället all nöd vara afhjelpt, och gladt sjungo de fattige: Hang sorrow! and cast away care! The parish is bound to feed us. Och onekligen har också det beskedliga samhället nödgats föda sina fatig., så alt detslu:ligen ble! ett bruk, att ur fattigkassan betala arbetarne fullt ut deras obetydliga löner eler dagspenningar, och en år 1843 anställd undersökning visade, att a! 8,870,000 invånar2 i Enzland och Wales erhöllo icke mindre än 1,234,000 person:r understöd a: det allmänna, och således 1e de nära sjundedelen i mer eller mindre mån af den öfriga befolkningens almosor. Om mean imedlertid genomgår engelska fatligväsende!s statistik, :å finner man att antalet af person2r, som njöto undertsöd, under de sista 440 åren före afskaffandet af den gamla fattiglagen, icke lörökades i förhållande till invånarnes tillvexande antal, och att denna proportion i allmänhet fortfar att vara som 4 till 9. Man kunde i anledning häraf falla på den tankan, att faltigdomen inom land:t bibehöll sig på samma ståndpunkt och att det eviga ropet, utt eländet inom Storbritannien antog en mer och mer gigantisk gestalt, måtte v.ra något öfverdrifvet. Men en blick på tabellen ö!ver de årlgen för fattigväsendet utgina summorna visar likväl genast, att det sednir2 förhållandet verkligen egde rum. Ty under det att summ.n af befolkningen och antalet affattige, som njöto understöd intill år 4834, inom en viss tidrymd på en och savirne gång blott fördubblades, så ökade sig summan af faltigtaxorna vid samma tid åtta gånger. Det är således klart, att eländet i England, om man så får säga, väl icke ökat sig på ett qvantitati t, men deremot på ett qvalitatift sätt; alt väl icke antalet af nödställde personer ökat sig, men deremot dessa personers nöd och elinde med hvarje år tilltagit, och detta till don grad, alt det blott fördubblade antalet af nödstiällde, som redan är sagdt, fordrade en åtta gånger större fattigfond. Här är icke stället att söka utforska alla orsakerna till de ta ökade elände; måhända har också här och der blott! en öfverdri!ven välgörenhit hos d:t understödjande kommunal-utskottet, eller de kostnader, som blefvo följden af det täta experimenterande med under; ödningssystemer, eller slutligen olyckorna af ett långt krig varit orsaken till de ständigt stigande fatligtaxorna. Men det faller hvar och en ovilkorligen i ögonen, alt den enda hufvudor:aken ill detta fenomen står att söka endast i imdus EAP N IEA TTT IPA TNT TITTAT AAGE