gade om hon mindes från hyem dessa ord vid ett
annat tillfälle utgingo, och af hvilken anledning de
yttrades. Hon blef häraf rörd och svarade under
snyftningar: jo, det var från Ehvall: det mivs
jay väl. Jag stod vid sän en och grät. Elvall
sade: grimasira nu inte utan var tystoch stilla;
något så d.r var det han sader; — men på för-
nyade uppmaningar att bekänna sanningen, derest
hon visste sig vara delaktig i de föröfvade brotten,
svarade enkan Ekvall blott, att hon ej kunde på-
taga sig hvad hon ej gjort, och att hon ej varit
med om giftblandningarna.
Sedan härefter flere frågor angående förgiftnin-
garna och Ekyalls behandling under sjukdomen blif-
vit framställda, men någon upplysning, utöfver hvad
vid häradsrätten förekommit, nu ej vunnits; förnya-
de ordföranden sina allvarliga förmaningar till en-
kan Ekvall, att hon för sitt samvetes frid ville upp-
daga sanningen och icke, tills det möjligen vore för
sent, uppskjuta bekännelsen om de i hennes eget
hus under hennes egna ögon skedda förgiftningar-
na; men dessa förmaningar besvarades för hvarje
gång af enkan Ekvall med upprepade försäkringar,
alt hon ej visste det minsta, at hon (j kände
att det fanns gift i hus:t, när alla kräktes, och
att hon ; skulle n.ka, om hon vore skyldig.
Hon vände sig ock till dottren, vädjade åter till
hennes samvete och uppfordrade henne att fritaga
sin moder från den svåra anklagelsen; men Sofia
Maria Ekvall förblef dock ihärdigt vid sin uppgift
om modrens delaktighet i brotten.
På fråga angående orsaken till Ekvalls svårmod
och dåliga lynne, förklarade enkan Ekvall, att han
drack myckets, och, då hon, vidare tillspord om
hon önskat att bli honom qvitt, svarade: jag tad
Vår Hrre taga bort brärvinssmalk n, man icke
önskad jag lifvet af honomr, upplästes för henne
doktor Sköldbergs vittnesberättelse rörande enkan
Ekvalls uppgift för vittnet om hennes önskningar
vid den Heliga Nattvardens begående: derefter hon
förklarade, att hon var mycket ledsen under samta-
let med doktorn och att hon ej kunde påstå dok-
torn hafva vittnat orätt, men att hennes yttrande
dock ej varit så fulstärdigt som doktorn om-
nämnt, utan något d rån
Vidare uppgaf enkan Ekvall, att mannen yarit
svåra emot alla barnen, synnerligast mot Wilhelm,
men jemväl under en längre tid emot Sofia, som
ock var tvär, emot facren; att modren ofta, då
han var alltför svår, beklagade sig för Sofia, dock
utan att ana, det sådant kunde förleda henne till
de svåra förbrytelserna; att Ekvall, hvars lynne ef-
ter flyttningen till Attarp först var yruflig:n då-
ligt, framemot hösten och julen samma är (4844)
blef mycket bättre; att efter förgiftningen den 5
Juni Ekvall, sedan hans tillstånd först förbättrats,
om söndagen blef sjukare; att sedan enkan Ekvall
ne mera i ett sammanhang öfvervägt de under
ransakningen uppdagade omständigheter, äfven hon
trodde doktorn hafva rätt i sin förmodan, att Ek-
vall fått in mera gift söndagsmorgonen; att hon
likväl icke ansåg detta gift hafva blifvit honom till-
deladt i hafresoppan, deraf han ej förtärde något,
eller i de två andra tillagade sopporna, dem han
ej smakade; samt att det enda hon såg honom för-
tära den morgonen var sodavatten, d:ri Sofi led:
socker då det borneradon,
Sofia Maria Ekvall upplyste härvid, att hon gaf
fadren sodavatten, hvilket upphälldes än i ett dricks-
glas och än i en silfverbägare, som stodo vid sjuk-
sängen, och att hon lade socker deri, men nekade,
att något gift af henne tillblandades.
(Slutet följer.)
— vv