gade om hon mindes från hyem dessa ord vid ett annat tillfälle utgingo, och af hvilken anledning de yttrades. Hon blef häraf rörd och svarade under snyftningar: jo, det var från Ehvall: det mivs jay väl. Jag stod vid sän en och grät. Elvall sade: grimasira nu inte utan var tystoch stilla; något så d.r var det han sader; — men på förnyade uppmaningar att bekänna sanningen, derest hon visste sig vara delaktig i de föröfvade brotten, svarade enkan Ekvall blott, att hon ej kunde påtaga sig hvad hon ej gjort, och att hon ej varit med om giftblandningarna. Sedan härefter flere frågor angående förgiftningarna och Ekyalls behandling under sjukdomen blifvit framställda, men någon upplysning, utöfver hvad vid häradsrätten förekommit, nu ej vunnits; förnyade ordföranden sina allvarliga förmaningar till enkan Ekvall, att hon för sitt samvetes frid ville uppdaga sanningen och icke, tills det möjligen vore för sent, uppskjuta bekännelsen om de i hennes eget hus under hennes egna ögon skedda förgiftningarna; men dessa förmaningar besvarades för hvarje gång af enkan Ekvall med upprepade försäkringar, alt hon ej visste det minsta, at hon (j kände att det fanns gift i hus:t, när alla kräktes, och att hon ; skulle n.ka, om hon vore skyldig. Hon vände sig ock till dottren, vädjade åter till hennes samvete och uppfordrade henne att fritaga sin moder från den svåra anklagelsen; men Sofia Maria Ekvall förblef dock ihärdigt vid sin uppgift om modrens delaktighet i brotten. På fråga angående orsaken till Ekvalls svårmod och dåliga lynne, förklarade enkan Ekvall, att han drack myckets, och, då hon, vidare tillspord om hon önskat att bli honom qvitt, svarade: jag tad Vår Hrre taga bort brärvinssmalk n, man icke önskad jag lifvet af honomr, upplästes för henne doktor Sköldbergs vittnesberättelse rörande enkan Ekvalls uppgift för vittnet om hennes önskningar vid den Heliga Nattvardens begående: derefter hon förklarade, att hon var mycket ledsen under samtalet med doktorn och att hon ej kunde påstå doktorn hafva vittnat orätt, men att hennes yttrande dock ej varit så fulstärdigt som doktorn omnämnt, utan något d rån Vidare uppgaf enkan Ekvall, att mannen yarit svåra emot alla barnen, synnerligast mot Wilhelm, men jemväl under en längre tid emot Sofia, som ock var tvär, emot facren; att modren ofta, då han var alltför svår, beklagade sig för Sofia, dock utan att ana, det sådant kunde förleda henne till de svåra förbrytelserna; att Ekvall, hvars lynne efter flyttningen till Attarp först var yruflig:n dåligt, framemot hösten och julen samma är (4844) blef mycket bättre; att efter förgiftningen den 5 Juni Ekvall, sedan hans tillstånd först förbättrats, om söndagen blef sjukare; att sedan enkan Ekvall ne mera i ett sammanhang öfvervägt de under ransakningen uppdagade omständigheter, äfven hon trodde doktorn hafva rätt i sin förmodan, att Ekvall fått in mera gift söndagsmorgonen; att hon likväl icke ansåg detta gift hafva blifvit honom tilldeladt i hafresoppan, deraf han ej förtärde något, eller i de två andra tillagade sopporna, dem han ej smakade; samt att det enda hon såg honom förtära den morgonen var sodavatten, d:ri Sofi led: socker då det borneradon, Sofia Maria Ekvall upplyste härvid, att hon gaf fadren sodavatten, hvilket upphälldes än i ett dricksglas och än i en silfverbägare, som stodo vid sjuksängen, och att hon lade socker deri, men nekade, att något gift af henne tillblandades. (Slutet följer.) — vv