vet till och med, i fall man skall tro Posttid-.
ningen, om icke A:tonbladet med detta cite-
rande helt enkelt haft i bakhåll någon syftning
till d-spolismens iniörande? Sedermera kom-
mer Pius den IX fram i sin tur, och är lika
fjäderlätt, enär det ögonskenligen visas, att hvad
han hittills gjort, är ingenting mindre än värdt
att tala om i egenskap af reformer; och följ-
aktligen är nyttan af det raska gripandet till
verkel, äfven hvad hans exempel beträffar,
veder!agdt.
Nu skulle man väl tro, att mannen från
Kungsölr bords haft nog på en gång med att
affärda två sådana kaxar, som Napoleon och
Pius dena IX. Långt deriirån, Likt den rykt-
bare jätt n Ån Tuss i fabeln, sonen af Neptu-
nus och Ga, i striden mot Hercules, bohöf-
ver vår jätte efter de mes halsbrytande nap-
patag endast å nyo vidröra marken — hvar-
före han äfven erhållit det på en gång moder-
nare och betecknande namnet Markall, — för att
känna sina krafter föryngrade. Han har så-
ledes tillräcklig styrka qvar, för att ytterlig sare I
på samma gång knäcka så väl Dacligt Aile
handa som Aftonbladet, derföre att de vågat
ifrågasätta behofvet af en konseljförändring
;delvis eller belt ceb hålieiy, hvilket han för-;
klarar för en vida oblygare och mera förnä
mande opposilion än Evilken annan som helst,
den der inskränkte sig till klander af rege- 1
ringens handlingar ; ty a nna vore åtminstone
ykonstitutionel, den andra (att önska förän-
dringar i konseljens personal) är det deremot
icke — emedan sådant skall utgöra ett våld
,mot sjeltva principen af vårt statsskick, i
phvilket konungamakten är det förnämsta dri-
njulet.
Nästan intressantast af allt förekommer dock
den upptuktel e, som vår jätte slutligen löre-
tager med Najadenr för dess oartighet, att om
det gamla systemet, hafva sagt att dei eter
en 30:årig I fred lemnat riket i ouppyllda re-
formbehbol. Om detta vore sant,, menar jäl-
ten, om riket blivit lemnadt i en stationär
och af ålderdomsrutienhet besvärad ställning,
så drabbade förebråelsen derför icke blott re-
geringen, men de under denna tid äfven sam-
mankallade ständerna, hvilka således under
hela tiden ingenting skulle föreslagit, ingenting
uträttat, som kunde komma under namn af
reform. Den enda svaga punkten är här, alt
han icke påminner sig hurusom det gamla
systemety, under h st en viss Stutstidning
florerade, bland ann:t just bestod deri, att så
mycket som möjligt gång oter annan afsl
hvad ständerna reformväg begärde och för
sin del beslutit. Hela detta faktum är lappri
Men deremot påminner han sig och i synner-
het sina lisare en af trycket utgifven bot,
m d ett fulls gt register,, deri man får
Upplysningar om eis styrelse från 41540
till Konung Carl Johans dödliga frånfälle,. Om
nu icke detta re rr, verkar mera på Sver-
ges folk, än tanken på alla omintetgjorda stän-
derboslut och vid thronen framlagda önsknin-
gar om förbättringar i samhbäl ätlningarna,
så vele vi ingen råd mera, — Läsaren har nu
ett litt prof på Posttidningeas opartiska vä-
gande,, samt förmåga att ;värdera det goda;
och då dess redaktion lofvar att tidningen skall
bliva precist likadan hädanefter som hittills,
så har man även för nästa år dei bästa a:
amma slag att hoppas.
Men det var sannt! Apropos af Posttidnin-
sens hör omtalta prenumerationsanmälan och
programm: hur har det gått med den fö ut-
sägelse, som man för någon tid sedan såg i
8 Ailchanda, alt ved rbörande troddes
hafva gjort slut på Posttudningens dubbla roll,
eller att den, såsom Dacsligt Allehanda yltrade
sig, hade fåölt munlåset påsattb? Man torde
erinra sig, att vi en gång framkastide en vink
om möjligheten deraf, att Posttidningens poli-
tiska läror icke voro så ogerna sedda af vissa
ledamöter inom konseljen. Huru kan det,
månne, förhålla sig härmed, då det icke kan
Iragas 1 tvifvelsmål, alt det ju må bero af re-
ser ngen att åstadkomma en förändring med
ie oficiella notiserna och annonserna, för hvil-
sa sednare Posttidningen taxerar vederbörande
smbetsverk och allmänheten en half gång mera,
in det i fyra gånger så många exemplar spridda
Vtonbladet eiler andra tidningar?
emesao— 22
LITTERATUR.