vet till och med, i fall man skall tro Posttid-. ningen, om icke A:tonbladet med detta citerande helt enkelt haft i bakhåll någon syftning till d-spolismens iniörande? Sedermera kommer Pius den IX fram i sin tur, och är lika fjäderlätt, enär det ögonskenligen visas, att hvad han hittills gjort, är ingenting mindre än värdt att tala om i egenskap af reformer; och följaktligen är nyttan af det raska gripandet till verkel, äfven hvad hans exempel beträffar, veder!agdt. Nu skulle man väl tro, att mannen från Kungsölr bords haft nog på en gång med att affärda två sådana kaxar, som Napoleon och Pius dena IX. Långt deriirån, Likt den ryktbare jätt n Ån Tuss i fabeln, sonen af Neptunus och Ga, i striden mot Hercules, bohöfver vår jätte efter de mes halsbrytande nappatag endast å nyo vidröra marken — hvarföre han äfven erhållit det på en gång modernare och betecknande namnet Markall, — för att känna sina krafter föryngrade. Han har således tillräcklig styrka qvar, för att ytterlig sare I på samma gång knäcka så väl Dacligt Aile handa som Aftonbladet, derföre att de vågat ifrågasätta behofvet af en konseljförändring ;delvis eller belt ceb hålieiy, hvilket han för-; klarar för en vida oblygare och mera förnä mande opposilion än Evilken annan som helst, den der inskränkte sig till klander af rege1 ringens handlingar ; ty a nna vore åtminstone ykonstitutionel, den andra (att önska förändringar i konseljens personal) är det deremot icke — emedan sådant skall utgöra ett våld ,mot sjeltva principen af vårt statsskick, i phvilket konungamakten är det förnämsta drinjulet. Nästan intressantast af allt förekommer dock den upptuktel e, som vår jätte slutligen löretager med Najadenr för dess oartighet, att om det gamla systemet, hafva sagt att dei eter en 30:årig I fred lemnat riket i ouppyllda reformbehbol. Om detta vore sant,, menar jälten, om riket blivit lemnadt i en stationär och af ålderdomsrutienhet besvärad ställning, så drabbade förebråelsen derför icke blott regeringen, men de under denna tid äfven sammankallade ständerna, hvilka således under hela tiden ingenting skulle föreslagit, ingenting uträttat, som kunde komma under namn af reform. Den enda svaga punkten är här, alt han icke påminner sig hurusom det gamla systemety, under h st en viss Stutstidning florerade, bland ann:t just bestod deri, att så mycket som möjligt gång oter annan afsl hvad ständerna reformväg begärde och för sin del beslutit. Hela detta faktum är lappri Men deremot påminner han sig och i synnerhet sina lisare en af trycket utgifven bot, m d ett fulls gt register,, deri man får Upplysningar om eis styrelse från 41540 till Konung Carl Johans dödliga frånfälle,. Om nu icke detta re rr, verkar mera på Sverges folk, än tanken på alla omintetgjorda ständerboslut och vid thronen framlagda önskningar om förbättringar i samhbäl ätlningarna, så vele vi ingen råd mera, — Läsaren har nu ett litt prof på Posttidningeas opartiska vägande,, samt förmåga att ;värdera det goda; och då dess redaktion lofvar att tidningen skall bliva precist likadan hädanefter som hittills, så har man även för nästa år dei bästa a: amma slag att hoppas. Men det var sannt! Apropos af Posttidninsens hör omtalta prenumerationsanmälan och programm: hur har det gått med den fö utsägelse, som man för någon tid sedan såg i 8 Ailchanda, alt ved rbörande troddes hafva gjort slut på Posttudningens dubbla roll, eller att den, såsom Dacsligt Allehanda yltrade sig, hade fåölt munlåset påsattb? Man torde erinra sig, att vi en gång framkastide en vink om möjligheten deraf, att Posttidningens politiska läror icke voro så ogerna sedda af vissa ledamöter inom konseljen. Huru kan det, månne, förhålla sig härmed, då det icke kan Iragas 1 tvifvelsmål, alt det ju må bero af reser ngen att åstadkomma en förändring med ie oficiella notiserna och annonserna, för hvilsa sednare Posttidningen taxerar vederbörande smbetsverk och allmänheten en half gång mera, in det i fyra gånger så många exemplar spridda Vtonbladet eiler andra tidningar? emesao— 22 LITTERATUR.