I sauning, min vän! Ni har alltför många sårbara ställen; edra fina former äro icke egnade att bekämpa verldens vilda vågor; låt er heldre sakta föras på dem, att edra rena vingar icke må fläckas. Hör mig! Ni har länge nog rådslagit med er dygd och edra grundsatser, följ nu endast för kort tid ledningen al ett fruntimmer, hvilket levat och känner verlden. Jag vill: hjelpa er, men jag har mina egna ideer och fordrar hörsamhet. Förstår ni att lyda? Ja, i allt hvad rättvist är, fru markisinna. Nå, så hör mig då, ordklyfvare! Ni har en mor, det är en irring; ea syster, det är ett fel; en maka, det är ett brott. Hans mörka ögon hvilade forskande, ja hotande, på markisinnan, som fortfor: Ja, en förbrytelse, ett ingrepp i er lycka. Ni måste utplåna irringen, felet och brottet. Ni talar salongens språk, nådig fru! och ni vet att jag icke förstår det. För att tala tydligare: ni måste iör någon tid förneka er familj. Det vore en nedrighet, svarade Jules, i det han uppsteg. Ni hade kunnat välja ett mildare utryck, erinrade hon, ännu alltid lugn. Dock, det är så ert sätt. Jag måste öfvertyga er om mo!satsen: Tror ni då på allvar, att det skulle lyckas någon och äfven miz, att upptaga i vår krets en man, som jag miste föreställa, såsom son, bror och make till fruntimmer, som ingen känner? — såsom en rättslärd, eller advokat, hvilken sex år lefvat obemärkt på gatan Tournon? -Nej, min herre! På detta sätt kommor man ieve fort. Jules de UHopitål, som