I sauning, min vän! Ni har alltför många
sårbara ställen; edra fina former äro icke eg-
nade att bekämpa verldens vilda vågor; låt er
heldre sakta föras på dem, att edra rena vin-
gar icke må fläckas. Hör mig! Ni har länge
nog rådslagit med er dygd och edra grundsat-
ser, följ nu endast för kort tid ledningen al
ett fruntimmer, hvilket levat och känner verl-
den. Jag vill: hjelpa er, men jag har mina
egna ideer och fordrar hörsamhet. Förstår ni
att lyda?
Ja, i allt hvad rättvist är, fru markisinna.
Nå, så hör mig då, ordklyfvare! Ni har
en mor, det är en irring; ea syster, det är ett
fel; en maka, det är ett brott.
Hans mörka ögon hvilade forskande, ja ho-
tande, på markisinnan, som fortfor:
Ja, en förbrytelse, ett ingrepp i er lycka.
Ni måste utplåna irringen, felet och brottet.
Ni talar salongens språk, nådig fru! och ni
vet att jag icke förstår det.
För att tala tydligare: ni måste iör någon
tid förneka er familj.
Det vore en nedrighet, svarade Jules, i det
han uppsteg.
Ni hade kunnat välja ett mildare utryck,
erinrade hon, ännu alltid lugn. Dock, det är
så ert sätt. Jag måste öfvertyga er om mo!-
satsen: Tror ni då på allvar, att det skulle lyc-
kas någon och äfven miz, att upptaga i vår
krets en man, som jag miste föreställa, såsom
son, bror och make till fruntimmer, som ingen
känner? — såsom en rättslärd, eller advokat,
hvilken sex år lefvat obemärkt på gatan Tour-
non? -Nej, min herre! På detta sätt kom-
mor man ieve fort. Jules de UHopitål, som