öfver vårens äng. — 0, der låg i klangen af hans lyra något så helt underbart, outgrundligt, och likväl så klart, så medyetet i den högsta yra. Hvilket lif, hvad färg och glans, hvilken bildprakt, hvad förtrollning, hvilken yr och luftig dans! och ändå, hvad kraft och hållning, hvilken skärpa, hvilken sans! Blomsterlindad var hvar pil han strödde, men dess udd ej svck; fast ej offret döende förblödde; hvart han flög — ett ff han födde, och en tanke sken, en känsla glödde — — så var allt blott en olympisk Iek. Hycm har så förstått att lösa hjelteqvädet i musik, och ur sagans jernschakt ösa så en själfull romantik? Hvem har så oss gett det Ljufva och det Starka på en gång? Fjellets örn och lundens dufva kyssas uti Frithiofs sång. Derför de oss till sig draga med så starka trolldomsband, derför så de oss betaga, dessa taflor, dem hans hand rullat opp, ur digtens land. Det var känslans cvigt samma uppbesvurna himlaflamma, som med gripande magi gjöt i allt sin poösi. — — Underbare! hvem har gifvit denna trollmakt i din hand? Hvem har Isis-slöjan rifvit, och med eld för Dig beskrifvit sagorna ur undrens land? Tills Du, hänryckt, i en helig yra, satte uti sång och klang hvad Du sett, och himlen sprang, tonbeslöjad, från din lyra. — Djerft Du sjöng, hvadseldst Du ville, och hurheldst det lyste Dig; men för blixten af ditt snille sjelf oredan ordnar sig. Slaf af ingen trångsnörd regel, var Du blott ditt eget tvång; när Du bredde dina segel, blef din konst sin egen spegel, och ohärmlig blef din sång. — — Ack, förstummad är din harpa, länge tego ren dess ljud. Tidens ilningar, de skarpa, skydde harmoniens gud. Dagens sorl upp till din himmel liksom en förbistring ljöd; Du förstod ej detta hvimmel, som i vågor kring Dig sjöd. Och då slöt Du Dig tillsamman tyst inom ditt eget bröst, tills hon Dig förtärde fiamman, till dess bruten var din röst. O, hvem må Dig det förtycka, Du Olympens vigde son! Ej vid jorden hang din lycka, den var städjad ofvanfrån. Till de himmelske Du lyddes, blott hos dem Du hemma var. Huru stundens gåtor tyddes, derom sökte Du ej svar. Härligt stod det för ditt öga, Idealets rena lif, derför kände Du Dig föga hemmastadd i dagens kil. DPerför längtade Du stilla till de Evige igen, tills hon flydde, tidens villa, och Du klarnad steg ur den, steg, förlossad, upp att röna verkligt, hvad i digt Du såg, att ur det uraniskt sköna dricka frihet, våg på våg. Frilet var din lifsluft; ingen lärer neka det till slut. Tag din plats i stjerneringen, som Du skönt den drömt förut. Nu de lagrade Dig bjuda spiran i sitt helga lag, der ännu mer sköna ljuda dina toners friska slag. Men tiden ock din klara skaldebild förskönar sig. Svea troget skall bevara arfvet, som hon fick af Dig. Frithiofs Saga skalt ej blekna, ej din sång af glömska täcks, förrän bergens ådror vekna, förrän polens stjerna släcks. — Oförgängligt är det sköna, men dess prester dö för det. Hvad de här odödligt röna, låckar till sin cvighet. O, hvar äro nu de stora? Tyste följa de hvarann, och i skuggors natt förlora sig, den ene efter ann. Jätte-lyrorna, de tystna, tomt är snart på Pindens topp. Undrande vi stå och lyssna, hvem härnäst der stiger opp. Väl en diger rimmarskara svärmar nedanföre än, — men de Värdig, de fara hem till Gudarne igen. Ha då sångens gyllne dagar evigt flytt ifrån vår Nord? Så betänksamt mången klagar, då han ser den fadda hjord: dessa bubblor, hvilka glimma an sund oo ARh cslaanlana cÅn