tas och öfvertagas af domprostarne.
va
ESAIAS TEGNER.
Kläd Dig uti sorg, Du höga
Nordens Sångmö! — Barden föll.
Brustet är det siaröga,
han mot ljusets skönhet höll;
domnad är den hand, som trollat
himmelen till jorden ned,
och med blommor öfversållat
verklighetens nakna hed. —
Gråt, ja, gråt den störste sonen,
Du beskänkt med Brages mjöd.
Ledig står han, skaldethronen — —
o! hvem stämmer mer (den tonen,
som förtjuste, när och hvar han ljöd.
(Insändt.)
Gråt din älskling, Svea! Fjellen
lärde sig hans toners gång.
I palatsen och i tjällen
strömmade hans friska sång,
djup och kraftfull, liksom sprungen
utur Nordens egen själ,
men så glödande likväl,
som af Söderns läppar sjungen.
Tankens allvar, känslans skönsta bigt
famntogs underbart uti hans digt.
O! det var som norrskensflamman
gjutit sig med morgonrodnan samman,
som ett vårens paradis,
trolladt fram bland snö och is.
När han sjöng — det var som ljuset strömmar!
ut ur österns flammande fontän.
Allförtjusande, det ryckte hän
i ett haf af gyllne drömmar,
lyste, värmde, tände, sprang,
blixt på blixt och klang på klang,
en elektrisk kedja lik — och ingen
var, som icke greps deraf,
som ej kände, hur han vexte, vingen,
hvilken Iyftade mot stjerneringen,
öfver tid och graf,
öfver lumpna tingen.
När han sjöng — det var ej sorlet från:
dessa bäckar, som för dagen sjuda,
snart åt glömskan häfdande sitt lån;
hvilkas lätta skum och dån
snart fördunsta och förljuda.
Bäddande sin egen graf,
de i stoftet sina af,
eller lösas upp i dimma,
skingrad lätt af ljusets strimma. —
Det var flodens stolta gång,
som med djupa vågor söker
hafvets evighet, och jemt sig öker;
än i mäktiga kaskaders språng,
djerfya, sköna på en gång,
utför fjellet sina massor kastar,
brutna i mångfärgad glans;
än med strida böljors dans
genom jättedalen hastar;
än i stilla m: njestätligt tåg
fångar i sin spegelvåg
den mångvexlande naturens under:
berg och kullar, gröna lunder,
städer, borgar, gudahus,
med sitt menskolif, i magiskt Jjus
återstråla från dess grunder;
himlens rena klarhet ser,
tusenögad, i dess spegel ner,
morgonrodnans tvillingsyster
flammar ur dess afgrund opp,
månan, drömmande och dyster,
ställer i dess djup sitt lopp. —
Sekler efter sekler rinna
uti tidens timglas ner,
slägter uppstå och försvinna,
stjernor tändas och förbrinna,
lifvet nya former ter;
— men han går der lika mäktig,
lika glänsande och präktig
lindar han sitt silfverband
öfver många skilda land.
Och till böljor, som ej tystna,
evigt nya ätter lyssna,
se sin bild i samina våg,
der årtusendet sig såg,
af den friska nektar tömma,
som millioner diat ha,
celler fånga perlorna,
dem de klara djupen Bä mA — —
men dess källa ingen så
den bland gyllne alper låg.
g,
När han sjöng — der kom så frisk en flägt,
som med Edens vindar slägt.
An han höjdes, än han sänktes tonen,
mäktig än som stormens brus,
och än mild som lundens sus,
väckt af smekande favonen.
Drucken af ett himmelskt rus,
känslan ur sin boja rymde,
tanken klarnade i hast,
och den tunna förlåt brast,
som det skönas rike skymde.
Det var klang i hvarje ljud,
ren, som än den aldrig hördes,
mäktiga idter rördes
under digtens lätta skrud;
ordet smög sig omkring tankan,
som kring almen rankan,
ller flög det mot sitt mål,
som bevingadt stål;
klädd i bilder, granna, djerfyva,
lanken, djup och allvarsam,
sprang behjelmad, som Minerva
am Kraninance huäfvnd fram