väsende, så skall man deraf kunna draga den slutsats, att åtminstone presterskapet ännu känner sig ega ett behof af en biskoplig chef, för ordnandet af kyrkliga och dermed isammanhang stående ämnen. I öppen dag ligger det äfven, att mycket blifvit inom dessa fack försummadt under den sednare biskopens mångåriga sjuklighet, utom det att han var för mycket skald, för mycket snille, att för stiftet blifva den ordnande och lugnt redande kraft, de mera prosaiska förhandlingar i sjelfya verket påkalla. Att kyrkan och skolamn, yttrar brefskrifvaren vidare, måste, ju förr dess bättre, skiljas till säng och säte ifrån hvarandra, så vida den ena med den andra icke skola draga hvarandra allt djupare ned i den materialistiska afgrund, vid hvars rand de nu stå; alt skolreformsfrågan, påkallande en förening emellan lärdomsoch gymmnasialskolorna m. fl. presterskapet mera direkt tillhörande ämnen, påkallar sin egen man: det kan nycn undgå att inse och inom sig sjelf obetingadt erkänna, hvaraf äfven följer, det hvar och en, bigtande för silt samvete, nödgas medgifva, att den minst lämplige att bekläda stiftets biskopsstol är den, vare sig hvilken som helst, som egentligen och uteslutande egnat sig åt alla möjliga heterogena politiska intriger och operationer, men varit en mindre utmärkt kyrkans man,. — Brefskrifvaren afslutar sin skrifvelse med följande ord: Presterskapet synes dock ha fastnat den fixa föreställning, att prelaturen bör upprätthållas — kan det då vara dess mening, att vilja gå under med den. Läsaren torde härvid erinra sig, att biskopsembeenas indragning varit motionerad vid de flesta iksdagar allt sedan 4809, samt att indragningen lifvit understödd och yrkad af tvenne stånd, och let på ganska vigtiga grunder, hvaribland äfven ien att biskopsbefattningarne alltför väl skulle kunna skötas och öfvertagas af domprostarne.