väsende, så skall man deraf kunna draga den slut-
sats, att åtminstone presterskapet ännu känner sig
ega ett behof af en biskoplig chef, för ordnandet
af kyrkliga och dermed isammanhang stående äm-
nen. I öppen dag ligger det äfven, att mycket
blifvit inom dessa fack försummadt under den sed-
nare biskopens mångåriga sjuklighet, utom det att
han var för mycket skald, för mycket snille, att
för stiftet blifva den ordnande och lugnt redande
kraft, de mera prosaiska förhandlingar i sjelfya ver-
ket påkalla.
Att kyrkan och skolamn, yttrar brefskrifvaren
vidare, måste, ju förr dess bättre, skiljas till säng
och säte ifrån hvarandra, så vida den ena med den
andra icke skola draga hvarandra allt djupare ned
i den materialistiska afgrund, vid hvars rand de nu
stå; alt skolreformsfrågan, påkallande en förening
emellan lärdoms- och gymmnasialskolorna m. fl. pre-
sterskapet mera direkt tillhörande ämnen, påkallar
sin egen man: det kan nycn undgå att inse och
inom sig sjelf obetingadt erkänna, hvaraf äfven föl-
jer, det hvar och en, bigtande för silt samvete,
nödgas medgifva, att den minst lämplige att beklä-
da stiftets biskopsstol är den, vare sig hvilken som
helst, som egentligen och uteslutande egnat sig åt
alla möjliga heterogena politiska intriger och ope-
rationer, men varit en mindre utmärkt kyrkans
man,. — Brefskrifvaren afslutar sin skrifvelse med
följande ord: Presterskapet synes dock ha fastnat
den fixa föreställning, att prelaturen bör upprätt-
hållas — kan det då vara dess mening, att vilja gå
under med den.
Läsaren torde härvid erinra sig, att biskopsembe-
enas indragning varit motionerad vid de flesta
iksdagar allt sedan 4809, samt att indragningen
lifvit understödd och yrkad af tvenne stånd, och
let på ganska vigtiga grunder, hvaribland äfven
ien att biskopsbefattningarne alltför väl skulle kunna
skötas och öfvertagas af domprostarne.