FRU DE CAUMARTINS LUSTSPEL.
NOVELL ÅF A. Z. G. TOUSSAINT.
I.
Ton nom etait de ceux, qwon
craint et quon revere.
Victor Hugo.
En ung man gick ensam på en af gångsti-
garne vid sidan af den breda, medlersta allten
i Boulognerskogen, denna stolta aristokratiska
promenadplats, äfven för vårt århundrades mäk-
tiga aristokrater, hvilka väl låtsa förakta rike-
dom, men dock först då tillerkänna de an
dra väldighetern?, såsom adelkap, skönhet
och snille något värde, om rikedom förläna
dem glans. Helst besökes denna plats af dem,
som i väl täckta vagnar minst behöfva skyddas
af dess skugga; och allrahelst står den till buds
med sna gröna gräsplaner för århundradets
moderna lejon — för morgonstundens ducllanter
Och likväl var vår unge man till fots — ty
han hade icke något ekipage, — ersam, eme-
dan han icke atalat någon duell, — och han
vandrade der vid en tid, då den sjunkande sc-
len bebådar en skön sommarafton.
Vår unga man var egentligen icke skön,
men något behagligt, intagande, låg dock i hans
djupt böjda tankfulla hållning; då han upprä-
tade hufvudet, fann man i hans ansigtsdrag nå-
got egendomligt, som förrådde tänkaren, och på
hans af bekymmer och oro fårade panna en
fasthet, som sade: — jag vill tillhöra mig sjelf!
Afven hans ögon, hvilka, fastän nu matta, sä-
kert förr strålat, förkunnade en ädel stolthet
som fordrade aktning, ty hans anletsdrag bil-
dade ett af de misskända ansigten, hvilkas djup:
allvar benämnes ob. veklig. råhet och hvilka
man så lätt anklagar för dumhet, emedan de
förråda hvarken rörelse-eller snille. Allena, mid
ibland den blndande, sorlande och gäckande
mängden, rörde han sig med en frihet, som