bade han varit al!ldeles ensam, Stödd emot
ett träd, tycktes han anteckna något i sin plån-
bok, då en smak ull, prydlig kaliseh nalkades
honom i sakta skridt, oaktadt de frustantle bä-
starnes otålighet. Om ock de rika seldonen,
de stolta vapnen och livreets breda snören icke
örkunnat ägarens höga rang, skulle man funnit
don af kuskens öfvermod, hvilken, utn att
vika, körde midt på vägen, och af den ifver,
hvarmed alla fashionables och dandies höllo sina
sköna ridhästar eller lätta Tilburys åt sidan.
Icke underligt, ty alla bugade sig för skönhe-
ten, rikedomea och rangen, personifierade i
samma väsende. I denna eleganta vagn hvi-
lade nemligen, i nästan liggande ställning, ba-
ronessan Zephbirine dAubaine. Hon var en af
dessa älskliga blondiner, som endast norra Eu-
ropa har tusentals att uppvisa, icke påfallande
skön, men outsägligt älskvärd, med den renaste
karmin och mest bländande hvithet på det in-
tagande ansigtet. Ibland hennes omgifning var
den späda, blåögda, skönheten ensam i silt
slag, och genom sin naturliga färg fördunklade
hon alla sina systrars med konst efterhärmade
hy. En smärt yogling, som, oaktadt sin ung-
dom, kände hemligheten alt föreställa en man-
lig roi-gentilhomme, sall midt emot barones-
san med blandning af konstlad uppmärksam-
het, skrytsam hållning och med gester, hvilka
ulr te hans ålder och stånd.
Härförutan satt ännu om berre i vagnen: ett
lifligt genomträngande öga, skarpa drag, siliver-
hår, något intagande vänligt, förenadt med ädel
min, karakteriserade baron d2 Breteuil, mor-
bror till den förenämnde unze mannen, med
hvilken baronessan tycktes i detta ögonblick
vara stadd i en gycklando tvist, ty hon sade
honom något med ett sarkastiskt leende, hvarpå
han gaf ett svar, som tycktes göra henne för-
lägen, ty bon vände sig ifrån honom och häft2ade
sin blick på det brokiga hyimlet.