stället nu af enskilta bolag, medan regeringen sam nödsakas att på allmän kostnad i för staten oundgängliga, som icke på många är låfva någon ersättning, t. ex. den stora jernvägen emellan: Berlin och Königsberg. Om alla de hittills oktrojerade banorna skulle utföras, så erfordras dertill öfver 200 millioner thaler. Öfver 80 millioner hafva redan blifvit nedlagda på jernvägar, och en ansenlig del af deita belopp har utvandrat kontant till England, för banskenor och machiner. Härigenom har landets tillgång på klingande mynt lidit en stor minskning, och penningnöden ytterligare befrämjats. Nu mera akta sig kapitalisterna för allt deltagande i aktieaffärer, och det allmänna misstroendet har. till och med förorsakat ett fall istatspapperen. Man. tror att ett klokt privatbankssystem, efter Skottskt mönster, skalle kunna återväcka förtroendet och utveckla de hjelpkällor, som nationen i alla fall äger qvar; men ehuru köpmännen aillr igen yrka derpå, vägrar regeringen oktroj åt bankbolag; emedan hon befarar att derigenom minska inkomsterna af statsbanken, hvilken honm har som monopol Ministern Rother, som står i spetsen för regeringens pennin tituter (banken och die Secehandlung)) fruk tar lika mycket nu för en inskränkning i sin verkningskrets, som postministera Nagler fordom fruktade för postinkomsternas nedsättning genom jernvägarne. Inom en byråkrati, sådan som Preussen, hvarest staten ännu alltjemnt är jordbrukare genom: sina kronogods, bankir genom sin bank och sin sjö-. handel, köpman och fabrikant genom sina grufvor, masugnar och fabriker, till och med handiverkare på beställning, genom sina qvarnar och smedjor, m., m. — i en sådan stat måste skattkammarens onskilta vinst alltid segra öfver en hela samhällets fördelar omfattande statshushållning. Det är Preussens öde att öfverallt råka i strid med styrelsens antecedentier och qvarlefvorna af Friedrich den andres institutioner, från hvilka den icke förmår lösgöra sig, emedan soldatväsendet och byråkratien alltjemt hänga sig fast dervid. Den: fiderliga monarkien och polisstaten vilja omöjligen låta sammanpassa sig med folkets bildning; och att bli en rättsstat, enligt tidens anspråk, derifrån hin-; dras den genom embetsmannahärens förmynderskapslystnad lika mycket, som genom dynastiens absolutistiska: begrepp, enligt hvilka ingenting får inskränka suveräniteten, och genom oflicerarnes soldatkast, hvilken är omedelbart förbunden med landets adel, hvarur alla ansenligare befattningar i armeen tillsättas, och hvilken anser dem som ett bihang till sina fideikommisser. Folkandan sträfvar härvid oupphörligt att drifva allt i framåtskridande rigtning och att befrämja jemnlikhet inför lagen alla medborgare emellan. Det är ett eget skådespel i Preussen, så väl som i hela Tyskland, att betrakta denna söndring mellan folket och dess oficiella anförare; och fastän upplösningen kan dröja, märker man att den närmar sig med hvar dag; men äfven de mest sansade ha numera öfvergilvit hoppet att se den ske i godo. Utan Preussens föredöme är det omöjligt att de smärre tyska staternas grundlagliga anstalter kunna blifva en sanning); öfverallt ser man en frukt brottning, hvarvid den furstliga makten oupphörligt träder folkviljan i vägen; men Preussen vägrar alldeles att beträda den konstitutionella stridsbanan. Härigenom har en klyfta öppnat sig emellan styrelse och folk, hvilken vidgar sig dagligen, och nu mera sannolikt vexer till ett bottenlöst svalg, öfver hvilket ingen brygga slutligen räcker. Man skulle dock vara orättvis, om man förebrådde Preussens styrelse något stelt fasthållande vid det , gamla, eller ett kämpande derför med tyranniskt våld. Man ser henne tvärtom ständigt stadd på forskning efter någon utväg ur dilemmat, och på upptäcktsresor efter något medel att kombinera det gamla med det nya. Till följd häraf äflas man med ett oupphörligt omsmältningsbestyr, ett cexperimenterande med någon ny alkemistisk qvintessens, som ändtligen skall frambringa de vises sten, med ens förena de stridiga elementerna och förvandla det gamla blyet till guld. Ty värr stadnar resultatet envist vid denna blandning af halft om halft, hvarmed ingen finner sig belåten. Man saknar mod att stå fast vid det föråldrade och svänga glafven öfver alla nyheter, såsom det tillgår i Ryssland och Österrike. Man är för klarsynt, för att ej begripa omöjligheten af absolutismens brutalitet i Preussen. Men ändå är afskyn för grundlaglighetens idt visst icke mindre rotfästad här. Alla konstitutionella staters lagar och inrättningar väcka här misstroende; tryckfrihet, ansvarighet, offentlighet vid rättegångar, jurydomstolar, betraktas af vederbörande hos oss med lika mycken vedervilja, som tankan att dela den suveräna makten med en representantkammare, eller att åt en sådan kammare lemna kontrollen på lagstiftningen och statshushållningen. Och dock nalkas den dag, då allt detta kommer att ske, fastän man dessförinnan torde få tid till åtskilliga försök att fördröja den. Penningkrisen har nu lagt en ny tyngd till den last, hvarmed man med jemnt tilltagande fart halkar branten utåt. Statskassan är nu ändtligen tom; ett deficit står för dörrn; den skatt af aderton millioner, som Friedriceh Wilhelm HI vid sin död gaf sin efterträdare i arf, är förskingrad, och alla försök under de sednare åren att anskaffa ett statslån, hafva strandat mot de bekanta vilkoren af hrr Rothschild och de lagen af den 47 Januari handaln Al ulla da fnnat