stället nu af enskilta bolag, medan regeringen
sam nödsakas att på allmän kostnad i
för staten oundgängliga, som icke på många är låfva
någon ersättning, t. ex. den stora jernvägen emellan:
Berlin och Königsberg. Om alla de hittills oktro-
jerade banorna skulle utföras, så erfordras dertill
öfver 200 millioner thaler. Öfver 80 millioner haf-
va redan blifvit nedlagda på jernvägar, och en an-
senlig del af deita belopp har utvandrat kontant till
England, för banskenor och machiner. Härigenom har
landets tillgång på klingande mynt lidit en stor
minskning, och penningnöden ytterligare befrämjats.
Nu mera akta sig kapitalisterna för allt deltagande
i aktieaffärer, och det allmänna misstroendet har.
till och med förorsakat ett fall istatspapperen. Man.
tror att ett klokt privatbankssystem, efter Skottskt
mönster, skalle kunna återväcka förtroendet och ut-
veckla de hjelpkällor, som nationen i alla fall äger
qvar; men ehuru köpmännen aillr igen yrka der-
på, vägrar regeringen oktroj åt bankbolag; emedan
hon befarar att derigenom minska inkomsterna af
statsbanken, hvilken honm har som monopol Mini-
stern Rother, som står i spetsen för regeringens pen-
nin tituter (banken och die Secehandlung)) fruk
tar lika mycket nu för en inskränkning i sin verk-
ningskrets, som postministera Nagler fordom frukta-
de för postinkomsternas nedsättning genom jernvä-
garne. Inom en byråkrati, sådan som Preussen,
hvarest staten ännu alltjemnt är jordbrukare genom:
sina kronogods, bankir genom sin bank och sin sjö-.
handel, köpman och fabrikant genom sina grufvor,
masugnar och fabriker, till och med handiverkare
på beställning, genom sina qvarnar och smedjor, m.,
m. — i en sådan stat måste skattkammarens on-
skilta vinst alltid segra öfver en hela samhällets för-
delar omfattande statshushållning.
Det är Preussens öde att öfverallt råka i strid
med styrelsens antecedentier och qvarlefvorna af
Friedrich den andres institutioner, från hvilka den
icke förmår lösgöra sig, emedan soldatväsendet och
byråkratien alltjemt hänga sig fast dervid. Den:
fiderliga monarkien och polisstaten vilja omöjligen
låta sammanpassa sig med folkets bildning; och att
bli en rättsstat, enligt tidens anspråk, derifrån hin-;
dras den genom embetsmannahärens förmynderskaps-
lystnad lika mycket, som genom dynastiens absolu-
tistiska: begrepp, enligt hvilka ingenting får inskrän-
ka suveräniteten, och genom oflicerarnes soldatkast,
hvilken är omedelbart förbunden med landets adel,
hvarur alla ansenligare befattningar i armeen till-
sättas, och hvilken anser dem som ett bihang till
sina fideikommisser. Folkandan sträfvar härvid oupp-
hörligt att drifva allt i framåtskridande rigtning och
att befrämja jemnlikhet inför lagen alla medborgare
emellan. Det är ett eget skådespel i Preussen, så
väl som i hela Tyskland, att betrakta denna sön-
dring mellan folket och dess oficiella anförare; och
fastän upplösningen kan dröja, märker man att den
närmar sig med hvar dag; men äfven de mest san-
sade ha numera öfvergilvit hoppet att se den ske
i godo. Utan Preussens föredöme är det omöjligt
att de smärre tyska staternas grundlagliga anstalter
kunna blifva en sanning); öfverallt ser man en
frukt brottning, hvarvid den furstliga makten
oupphörligt träder folkviljan i vägen; men Preussen
vägrar alldeles att beträda den konstitutionella strids-
banan. Härigenom har en klyfta öppnat sig emel-
lan styrelse och folk, hvilken vidgar sig dagligen,
och nu mera sannolikt vexer till ett bottenlöst svalg,
öfver hvilket ingen brygga slutligen räcker.
Man skulle dock vara orättvis, om man förebråd-
de Preussens styrelse något stelt fasthållande vid det
, gamla, eller ett kämpande derför med tyranniskt
våld. Man ser henne tvärtom ständigt stadd på
forskning efter någon utväg ur dilemmat, och på
upptäcktsresor efter något medel att kombinera det
gamla med det nya. Till följd häraf äflas man med
ett oupphörligt omsmältningsbestyr, ett cexperimen-
terande med någon ny alkemistisk qvintessens, som
ändtligen skall frambringa de vises sten, med ens
förena de stridiga elementerna och förvandla det
gamla blyet till guld. Ty värr stadnar resultatet
envist vid denna blandning af halft om halft, hvar-
med ingen finner sig belåten. Man saknar mod att
stå fast vid det föråldrade och svänga glafven öfver
alla nyheter, såsom det tillgår i Ryssland och Öster-
rike. Man är för klarsynt, för att ej begripa omöj-
ligheten af absolutismens brutalitet i Preussen. Men
ändå är afskyn för grundlaglighetens idt visst icke
mindre rotfästad här. Alla konstitutionella staters
lagar och inrättningar väcka här misstroende; tryck-
frihet, ansvarighet, offentlighet vid rättegångar, ju-
rydomstolar, betraktas af vederbörande hos oss med
lika mycken vedervilja, som tankan att dela den
suveräna makten med en representantkammare, el-
ler att åt en sådan kammare lemna kontrollen på
lagstiftningen och statshushållningen.
Och dock nalkas den dag, då allt detta kommer
att ske, fastän man dessförinnan torde få tid till åt-
skilliga försök att fördröja den. Penningkrisen har
nu lagt en ny tyngd till den last, hvarmed man
med jemnt tilltagande fart halkar branten utåt.
Statskassan är nu ändtligen tom; ett deficit står
för dörrn; den skatt af aderton millioner, som Frie-
driceh Wilhelm HI vid sin död gaf sin efterträdare
i arf, är förskingrad, och alla försök under de sed-
nare åren att anskaffa ett statslån, hafva strandat
mot de bekanta vilkoren af hrr Rothschild och de
lagen af den 47 Januari
handaln Al ulla da fnnat