och himmel:n mulnade, så att kyrkan blenä-
stan mörk. Då ölfvergick presten så smiånin-
gom från hot-och förbannelser till vänliga och
fridfulla ord; beskref hela ljufaeten af den äkta
föreningen man och qvinna emellan, om bar-
nakärleken och barnen sjelva, dem han likna-
de vid vingade blommor, som komma ull oss
flygande med helsningar från det törlorade pa-
radiset — men ingenting tillkännaga, att de
vackra tankarne funnit genljud isyndarens själ.
Det var nu fullkomligt mörkt i templet, och
nu antog straffpredikantens stämma en högtid-
ligare klang; han talade om de hädangångne
andarna och det egna med deras förvandling.
Så påstod han: att hvar och en genom döden
befriad själ omskapades till en ton i andra verl-
den, ren eller falsk, alltsom menniskan varit
ren eller oren på jorden. Vidare sade han:
alt då vi härnere förnimma en vacker musik,
är det de goda andarna, hvilka komma till oss
särdeles sådana andar dem vi svurit att älska
och skydda, och bedja oss icke klinga så falskt
inom oss sjelfva, utan invärles klarna, så atl
ock vår själ får bli!va elt vackert ljud i engla-
singen. Han beskre! det egna med dessa ande-
väsen, huru de kunde gå ut och in genom hvyvil-
ket hjerta som helst, älven det mest förstoeka-
de och elaka, men att för bjertat vore det ej
värdt att visa gästerna bort, ty då kunde de:
sjell springa sönder. Pötsligt slutade predikan-
ten sitt tal, och i det:amma brusade orgeln till
af all styrka, så att vågor af melodier Tull:de
genom det höga tempelhvalfvet. Ett purpur-
sken af aftonrodnaden bröt in och belyste gån-
gen, der fången stod; men han stod ej som Törr