och himmel:n mulnade, så att kyrkan blenästan mörk. Då ölfvergick presten så smiåningom från hot-och förbannelser till vänliga och fridfulla ord; beskref hela ljufaeten af den äkta föreningen man och qvinna emellan, om barnakärleken och barnen sjelva, dem han liknade vid vingade blommor, som komma ull oss flygande med helsningar från det törlorade paradiset — men ingenting tillkännaga, att de vackra tankarne funnit genljud isyndarens själ. Det var nu fullkomligt mörkt i templet, och nu antog straffpredikantens stämma en högtidligare klang; han talade om de hädangångne andarna och det egna med deras förvandling. Så påstod han: att hvar och en genom döden befriad själ omskapades till en ton i andra verlden, ren eller falsk, alltsom menniskan varit ren eller oren på jorden. Vidare sade han: alt då vi härnere förnimma en vacker musik, är det de goda andarna, hvilka komma till oss särdeles sådana andar dem vi svurit att älska och skydda, och bedja oss icke klinga så falskt inom oss sjelfva, utan invärles klarna, så atl ock vår själ får bli!va elt vackert ljud i englasingen. Han beskre! det egna med dessa andeväsen, huru de kunde gå ut och in genom hvyvilket hjerta som helst, älven det mest förstoekade och elaka, men att för bjertat vore det ej värdt att visa gästerna bort, ty då kunde de: sjell springa sönder. Pötsligt slutade predikanten sitt tal, och i det:amma brusade orgeln till af all styrka, så att vågor af melodier Tull:de genom det höga tempelhvalfvet. Ett purpursken af aftonrodnaden bröt in och belyste gången, der fången stod; men han stod ej som Törr