heller voro okända. (Vi mena här, såsom alltid, vid representationsfrågan med uttrycket konservativa icke ultrakonservativa, utan ett afvikande från de bberalas riktning vid förra riksdagen). Då redan från början pturaliteten inom kommitteen knappt nog var afgjord för den lhberala isigten, så är det klart, att nyssnämnde båda omständigheter mise blifva af väsendtligt inflytande till justemilieuns förraån, eller det gråa systemets, såsom Minerva kaltar det. En hvar, som vill taga nu anförda omständighet i betraktande, skall finna, att eter dessa förändringar också Aftonbladets position var gifven, så vida det ej sjelf ville frångå siva egaa prineiper. Man bar öfverhufvud bittills allt för litet gjort sig reda för den olika roll, som den liberala pressen bordt iakttaga i representationsfrågan under olika tidskiften. Under riksdagen nemligen, då Ständerna voro tillsammsns, kurde regeringens iakttagande af neutralitet i denna fråga alltid försvaras, och förtjenade måhända till och med att lofordas såsom ett verkligt bevis på partifriher och akt ning för nationens rättighet att sjeli bestämma om sina konstitutiva frågor. Den liberala pressen å sin sida hvarken borde eller kunde gåledes angripa regeringen för iakttagandet al någonting i sig sjelf berömvärdt. Af samma orsak bade denna press äfven, sedan en kommilt var begärd, icke att yttra annat än önskningar i afseende på principen för dess cammansättning, likasom den i afseende på regeringens politik i öfrigt ej kunde påstå någonting bestämdt rörande dess firg, förr ån tillräcklig tid förflutit att ifrån vederbörandes gö rande och låitande draga några vissa slutsatser. T enlighet härmed åtnöjde sig också Aftonbladet då med att uttrycka sitt tviivelsmål om den ruvarande ministerens lämplighet eller vilja att representera och genomföra de åsigter, den lborala pressen yrkat. Men i samma ögonblick som kommit::n skulle unämnas, blef det äfvea ett nonsens, att vidare tala om Regeringens rneutralitet och partiribet, emedan sjelfva valet af personerna måste innefatta en opinionsyttring, så vida man ej ville förutsätta, att hela ssken vore Regeringen så likgiliig, alt den på måfå endast toge i högen. Också var det från detta ögonblick, men serdeles ifrån de båda tidpunkterne först af H. E. grefve Posses tal vid kommitteens sammanträde och sedan, i synnerhet efter doktor Knöss val, som Aftonbladet äfven i ordalagen uppträdt i deciderad opposition uti denna fråga, helst även flere andra omständigheter gålvo styrka åt den förmodan, att hvad Minerva kallar den grå politiken verkligen utgör den Posse-ka ministerens innersta tanka; hvaremot, om. sannolikheten för de liberala åsigternas öfvervigt i kommitten hade upprätthållits genom en decideradt liberal persons insättande i doktor Svedelii ställe, pressen fortfarande bade kunnat hysa den förhoppringen att ett tidsenligt förslag från kommitteen, med eller utan en konseljförändring, skulle vid nästa riksdag hafva till följd en proposition i representstionsfrågan från Regeringens sida, på en god demokratisk grund, eller i något nära likhet med det Norska representationssättet, fastän med så pass stora koncessioner åt tvåkammarsystemet, som reformvännernas sällskap föreslagit. Att vi deremot numera om allt detta byse föga förhoppning, har läsaren redan sett. Men hvad kan då, frågar säkert mången, egentligen vara motivet för den häftighet, hvarmed vederbörande nu angripas af Minerva, ozsktadt hon bör sv sin kärsste önskan uppfylld deruti, att representationsreformen sannolikt ånyo för en riksdag tillintetgöres genom konservativa elemerter, inskjutna i kommitteen. Detta är något, som mängden af läsare troligen icke ännu fattar, men som kan sägas i 1å ord. Det första hon vill, är kelt eiikelt, att göra vederbörande afvogt sinnade mot den liberala pressen; och för detta ändamil måste det insinueras att Aftonbladet begått ett förräderi, brutit ett förbund, öfvergivit sin fana, eller något dylikt; hvaraf åter skulle dragss den mevingen, att de libeiale aldrig äro folk, att lita på. Det andra följer härefter af sig sjelf. Det skulle bestå i de kosservatives utrop till regerirger: ,Här sen i edra verklige, edra sjeltständige bunrdsförvandter, som icke önska någonting hellre, än attfå göra hvad Eder behagar, blott J släppen oss till de egyptiska köttgrytorna! Kommen derföre i våra armar, att J mågen se huru vi sko!e ombulda Eder. Det tredje och förnämsta är, att depopuw!arisera hr statsrådet Wern, och tillika genom idkeliga insinuationer, som gå löst på hans kaTakter, icke blott såsom politisk persor, utan älven sisom en man af heder, slutligen utledsna honom och på det sättet drifva honom ur koaseljen, för att få motståndet mot den konservotiva irflytelsen minskadt och slutligen tillintetgjordt. Denna uträkning kan liksäl möjligen slå felt i längden. Ni vet icke, hved ett) afsked, taget i rältan tid, är värdtn, säger grefve Strozzi i den bekenta komedien; och långt ifrån att fin a någonting ät eller olämpligt uti ett sådant steg från hr statsrådets sida, ville vi, sås hh Ke a. Oh m anseende oss ännu utgöra hans po