heller voro okända. (Vi mena här, såsom all-
tid, vid representationsfrågan med uttrycket
konservativa icke ultrakonservativa, utan ett af-
vikande från de bberalas riktning vid förra riks-
dagen).
Då redan från början pturaliteten inom kom-
mitteen knappt nog var afgjord för den lhbe-
rala isigten, så är det klart, att nyssnämnde
båda omständigheter mise blifva af väsendt-
ligt inflytande till justemilieuns förraån, eller
det gråa systemets, såsom Minerva kaltar det.
En hvar, som vill taga nu anförda omstän-
dighet i betraktande, skall finna, att eter
dessa förändringar också Aftonbladets position
var gifven, så vida det ej sjelf ville frångå siva
egaa prineiper. Man bar öfverhufvud bittills
allt för litet gjort sig reda för den olika roll,
som den liberala pressen bordt iakttaga i re-
presentationsfrågan under olika tidskiften. Un-
der riksdagen nemligen, då Ständerna voro
tillsammsns, kurde regeringens iakttagande af
neutralitet i denna fråga alltid försvaras, och
förtjenade måhända till och med att lofordas
såsom ett verkligt bevis på partifriher och akt
ning för nationens rättighet att sjeli bestämma
om sina konstitutiva frågor. Den liberala pres-
sen å sin sida hvarken borde eller kunde gå-
ledes angripa regeringen för iakttagandet al nå-
gonting i sig sjelf berömvärdt. Af samma or-
sak bade denna press äfven, sedan en kom-
milt var begärd, icke att yttra annat än önsk-
ningar i afseende på principen för dess cam-
mansättning, likasom den i afseende på rege-
ringens politik i öfrigt ej kunde påstå någon-
ting bestämdt rörande dess firg, förr ån till-
räcklig tid förflutit att ifrån vederbörandes gö
rande och låitande draga några vissa slutsatser.
T enlighet härmed åtnöjde sig också Aftonbla-
det då med att uttrycka sitt tviivelsmål om
den ruvarande ministerens lämplighet eller vilja
att representera och genomföra de åsigter, den
lborala pressen yrkat.
Men i samma ögonblick som kommit::n
skulle unämnas, blef det äfvea ett nonsens,
att vidare tala om Regeringens rneutralitet och
partiribet, emedan sjelfva valet af personerna
måste innefatta en opinionsyttring, så vida man
ej ville förutsätta, att hela ssken vore Rege-
ringen så likgiliig, alt den på måfå endast toge
i högen. Också var det från detta ögonblick,
men serdeles ifrån de båda tidpunkterne först
af H. E. grefve Posses tal vid kommitteens
sammanträde och sedan, i synnerhet efter dok-
tor Knöss val, som Aftonbladet äfven i orda-
lagen uppträdt i deciderad opposition uti denna
fråga, helst även flere andra omständigheter
gålvo styrka åt den förmodan, att hvad Mi-
nerva kallar den grå politiken verkligen utgör
den Posse-ka ministerens innersta tanka; hvar-
emot, om. sannolikheten för de liberala åsig-
ternas öfvervigt i kommitten hade upprätthål-
lits genom en decideradt liberal persons in-
sättande i doktor Svedelii ställe, pressen fort-
farande bade kunnat hysa den förhoppringen
att ett tidsenligt förslag från kommitteen, med
eller utan en konseljförändring, skulle vid nä-
sta riksdag hafva till följd en proposition i re-
presentstionsfrågan från Regeringens sida, på
en god demokratisk grund, eller i något nära
likhet med det Norska representationssättet,
fastän med så pass stora koncessioner åt två-
kammarsystemet, som reformvännernas sällskap
föreslagit. Att vi deremot numera om allt
detta byse föga förhoppning, har läsaren redan
sett.
Men hvad kan då, frågar säkert mången,
egentligen vara motivet för den häftighet, hvar-
med vederbörande nu angripas af Minerva,
ozsktadt hon bör sv sin kärsste önskan upp-
fylld deruti, att representationsreformen sanno-
likt ånyo för en riksdag tillintetgöres genom
konservativa elemerter, inskjutna i kommit-
teen. Detta är något, som mängden af läsare
troligen icke ännu fattar, men som kan sägas i
1å ord. Det första hon vill, är kelt eiikelt, att göra
vederbörande afvogt sinnade mot den liberala
pressen; och för detta ändamil måste det insi-
nueras att Aftonbladet begått ett förräderi, bru-
tit ett förbund, öfvergivit sin fana, eller nå-
got dylikt; hvaraf åter skulle dragss den me-
vingen, att de libeiale aldrig äro folk, att lita
på. Det andra följer härefter af sig sjelf. Det
skulle bestå i de kosservatives utrop till re-
gerirger: ,Här sen i edra verklige, edra sjelt-
ständige bunrdsförvandter, som icke önska nå-
gonting hellre, än attfå göra hvad Eder beha-
gar, blott J släppen oss till de egyptiska kött-
grytorna! Kommen derföre i våra armar, att J
mågen se huru vi sko!e ombulda Eder.
Det tredje och förnämsta är, att depopuw!ari-
sera hr statsrådet Wern, och tillika genom id-
keliga insinuationer, som gå löst på hans ka-
Takter, icke blott såsom politisk persor, utan
älven sisom en man af heder, slutligen ut-
ledsna honom och på det sättet drifva honom
ur koaseljen, för att få motståndet mot den
konservotiva irflytelsen minskadt och slutligen
tillintetgjordt. Denna uträkning kan liksäl möj-
ligen slå felt i längden. Ni vet icke, hved ett)
afsked, taget i rältan tid, är värdtn, säger gref-
ve Strozzi i den bekenta komedien; och långt
ifrån att fin a någonting ät eller olämpligt
uti ett sådant steg från hr statsrådets sida, vil-
le vi, sås
hh Ke a. Oh
m anseende oss ännu utgöra hans po-